Macchiarini, Heidegger och käpphästarnas dans

Debatten om Macchiarini-skandalen har blivit något av en käpphästarnas dans. Den ena debattören efter den andra plockar fram sitt eget mest omhuldade hatobjekt och ropar "Se! Jag hade rätt!"

Senast ut i raden är Hans Ruin, som lyckas med konststycket att skriva om saken utan att överhuvudtaget diskutera någon enda aspekt av det konkreta skeendet i Macchiarini-skandalen. Hans ärende är istället ett generalangrepp på den analytiska filosofin och då framförallt den praktiska filosofin och en av dess företrädare, Torbjörn Tännsjö.

Jag ser inget behov att försvara Tännsjö, det klarar han själv. Däremot vill jag granska Ruins synpunkter. Varifrån kommer hans argument? Vad vill han?

Det passerade ett så kallat meme, alltså en bild med en fyndig text, i mitt Twitterflöde, som något tillspetsat sammanfattar kontentan av Ruins artikel:

Bakgrunden är att Hans Ruin har byggt hela sin karriär på Martin Heidegger och dennes filosofi. Jag har tidigare diskuterat Heidegger, dennes nazism, och Ruins krumbuktande kring denna aspekt, se denna listan av inlägg.

Flera av de tankefigurer som Ruin använder, som det "tekniska handlandet", "att reflektera över det mänskliga handlandets villkor", "den teoretiska-tekniska kulturen" och "praxisbaserad etisk reflektion", är hämtade mer eller mindre direkt ur Heideggers tänkande. Den underliggande tanken är att teknik, vetenskap och rationalitet är onda, imperialistiska krafter som undanträngt den autentiska människan. Det är en civilisationskritik som vänder sig mot Upplysningen. Den vill idag gärna framstå som radikal och hipp. Men dess antiprogressiva och djupt konservativa natur låter sig inte förnekas. Heidegger deltog i den så kallade revolutionära konservativa rörelsen i mellankrigstidens Tyskland, en rörelse som förebådade och så småningom uppgick i nazismen. Han var reaktionär, i ordets bokstavliga mening. Han gick följaktligen med i Nazistpartiet 1933 och förblev medlem till krigets slut, så länge det var möjligt.

Låt oss granska Ruins sätt att resonera. Han skriver:

Utvidgade möjligheter att ingripa i levande organismer, genom fosterdiagnostik, transplantationskirurgi, genterapi mm har ställt [människan] inför ett slags handlandets svindel. Om vi ska lokalisera en startpunkt för denna nya erfarenhet får vi rikta blicken mot andra världskriget slut. Det rymmer två genomgripande erfarenheter som hädanefter präglat synen på handlandet. Den ena är utvecklandet och användningen av kärnvapen, den andra industriellt organiserade folkmord.

[...]

I dödslägren visades samtidigt hur rationella, högt utvecklade samhällen kunde använda sin förmåga till bestialiska övergrepp på den egna befolkningen, där också eliten bland ingenjörer, jurister och läkare kom att verka i mördandets tjänst.

Notera först den implicita kopplingen mellan folkmord och sådant som transplantationskirurgi. Här vill Ruin skapa en association i läsarens medvetande, men utan argument. Modern teknologi innebär folkmord, det är ett axiom.

Notera sedan försöket att blanda bort korten om folkmorden. Det talas luddigt om "rationella, högt utvecklade samhällen" när det är Nazityskland som avses. Vi ska fås att tro att det är rationella samhällen vilka som helst som begår bestialiska övergrepp.

Ruin vill vrida bort uppmärksamheten från det faktum att det var det nazistiska Tyskland som begick dessa övergrepp. Den stat i vars elit Martin Heidegger var en fullt frivilligt deltagande aktör. Den nazism vars antisemitism det nu på sistone framkommit otvetydiga bevis för att Heidegger delade. Ruin vill lägga skulden för andra världskriget på den "hårda upplysningen". Det ligger närmre till hands att söka den i de dunkla utsagorna i Sein und Zeit.

"Endast en Gud kan rädda oss" yttrade Heidegger i en intervju mot slutet av sitt liv. Det är den attityden, att människan är fundamentalt oförmögen att förbättra sin värld, att framsteg är omöjligt, och att Upplysningen var ett irrbloss, som utgör grunden för Heideggers fundamentala anti-humanism.

Detta är alltså den käpphäst som Ruin vill att Macchiarini-skandalen skall bekräfta. Det räcker för Ruin att beskriva den moderna teknologins hemskheter och den moderna analytiska filosofins akademisering för att han skall anse saken bevisad. För oss vanliga dödliga, som inte förtrollats av de heideggerska besvärjelserna, tycks beviskedjan något bristfällig.

I sin kritik av den nutida praktiska filosofin vill Ruin åkalla Sokrates och Platon:

[Den nutida filosofin] riskerar att svika den ursprungliga sokratisk-platonska anda ur vilken den föddes, nämligen som en övning i att leva som också en övning i att dö, och i att lära sig att tänka väl, genom att pröva sig själv och visa besinning.

Nu är det så att Heidegger själv ansåg att den västerländska filosofin gick snett i och med Platon. I artikeln om Heidegger i Stanford Encyclopedia of Philosophy står följande:

According to Heidegger, the question of the meaning of Being, and thus Being as such, has been forgotten by ‘the tradition’ (roughly, Western philosophy from Plato onwards).

Sokrates och Platon inledde den tradition av rationalitet, kritik och analytiska granskning av etik och andra frågor som den moderna västerländska filosofin i sina bästa stunder bygger vidare på. Ruin tycker att de hypotetiska frågor som vissa grenar av den moderna filosofin ägnar sig åt är "löjliga". Visst kan de synas vara provocerande, men syftet är att sätta blixtbelysning på moraliska dilemman och avslöja när våra etiska omdömen bygger på slentrianmässigt vanetänkande. Problemen måste undersökas genom att renodla de aspekter som utgör kärnan. Det är sokratiskt. Kom ihåg att en anklagelse mot Sokrates var just att han ställde så jobbiga, så löjliga frågor.

Hans Ruin avslutar:

Vi [bör] påminna oss om att människan gjort sig skyldig till några av sina mest fasansfulla förbrytelser just när hon trodde att hon hittat de rationella verktygen för att en gång för alla avgöra skillnaden mellan rätt och fel.

Om Ruin med "människan" avser Martin Heidegger, och med "rationella verktyg" avser nazismen, ja, då ligger det något i detta.

Tillägg 2016-02-29: Hugo Lagercrantz skriver ett inlägg där han bland annat levererar en lika hovsam som giftig kommentar om Hans Ruin:

Hans Ruin har till stor del ägnat sig åt att presentera Heideggers filosofi, tills de så kallade svarta böckerna publicerades, varefter det blivit omöjligt att längre försvara Heideggers koppling till nazismen.

Tillägg 2016-03-01: PC Jersild publicerar ett exempel på hur underhållningsvåld kan se ut på en kultursida. Hans kanonad mot Hans Ruin tillför inte så mycket i sak, men den kanske gör det en aning svårare att bortse från Heideggers nazism. Men jag hoppas inte för mycket, Ruin är en intelligent person som säkert kan hitta på en lösning på det problemet.