Tror liberaler på samhället?

Margaret Thatcher (Wikiquote)

Både socialister och konservativa kritiserar liberalismen för att den bygger på en individualism som ignorerar eller nedvärderar samhället. Ovanstående citat av Margaret Thatcher används gärna av socialister som illustration. Konservativa kritiker hävdar att den liberala agendan leder till samhällets atomisering genom att sociala och mänskliga sammanhang offras på den personliga frihetens altare.

Även en liberal kan ha anledning att ställa sig frågan om liberaler verkligen tror på samhället. Inte i betydelsen om vi har förtroende för samhället, utan snarare om vi tror att samhället alls existerar.

Låt mig ta ett par konkreta exempel på att liberaler ibland resonerar som om samhället inte alls existerar.

Under den så kallade flyktingkrisen under hösten 2015 så twittrade Mattias Goldmann, VD för den gröna och liberala tankesmedjan Fores:

Mattias Goldmann, 24 oktober 2015

Jag och även andra personer försökte få Goldmann att förklara hur han resonerade när han ansåg att Sverige skulle kunna ta emot sådär en 23 miljoner flyktingar. Men det gav Goldmann aldrig ett begripligt svar på.

Detta är fascinerande. En liberal kan alltså, synbarligen på fullt allvar, anse att ett land kan ta emot 3 personer på varje medborgare. Det framgick aldrig hur Goldmann resonerade, eller vilken grad av samhällsproblem han ansåg vara acceptabla. Det enda man kan konstatera är att hans uträkning bygger på en fullt utvecklad blindhet inför vad ett samhälle är. Inget land kan ta emot så många flyktingar utan att det ändras i grunden. Inte ens om flyktingarna förpassas till reservat skulle det övriga samhället vara oförändrat, eftersom det då skulle bli ett apartheidsamhälle.

Ett annat exempel är den libertarianska ståndpunkten att skatt är stöld, oberoende av hur stor skattesatsen är. I Sverige har denna linje inte haft alltför många vokala företrädare sedan 90-talet, men Lena Andersson, författare och kolumnist i Dagens Nyheter, har nu blivit den mest framträdande representanten, vilket senast redovisades i Dagens Nyheter 16 april 2016. Jag har tidigare diskuterat Anderssons ståndpunkt, här och här.

Det som jag finner mest intressant med denna ståndpunkt är att den närmast ofelbart framförs utan att någon enda tanke på hur samhället skulle förändras. Om skatt avskaffas, vad skulle hända? Den frågan får inte ens ett försök till svar. Det är som om allt skulle rulla på som vanligt, endast med den skillnaden att alla inkomsttagare skulle få mer pengar i plånboken. Argumentet gäller enbart huruvida det är moraliskt rätt att beskatta eller inte. Strunt samma vad samhällskonsekvenserna skulle bli.

Jag tror att liberalismens problem med attityden till samhället kan spåras tillbaka till synen på mänskliga rättigheter. Det kanske vanligaste sättet att argumentera för mänskliga rättigheter tar avstamp i naturrätten, ståndpunkten att människan har rättigheter som i någon mening existerar utanför och före samhället. Det är utgångspunkten för många filosofer i den breda liberala diskussionen, bland annat Robert Nozick, som Lena Andersson refererade till.

Tanken att mänskliga rättigheter existerar oberoende av samhället är mycket lockande. Den ger en mycket stark retorisk kraft: Det moraliska imperativet är ett mycket kraftfullt vapen mot de kritiker av mänskliga rättigheter som pekar på allehanda praktiska problem, verkliga eller påhittade. Varför ska moral underordnas världsliga futtigheter? En rättighet innebär ju definitionsmässigt att en individ kan utnyttja den utan att behöva bry sig det minsta om vad konsekvensen blir för någon annan. I en debatt som tycks stå mellan praktikalitet och moral vinner alltid moralen.

Rättighetstänkandet är intimt förknippad med den starka liberala traditionen att resonera i termer av samhällsfördrag. Den kanske främste moderne företrädaren John Rawls söker finna kriterier för ett rättvist samhälle genom att tänka sig en situation där människor bakom en slöja av okunskap diskuterar sig fram till vad som bör gälla för ett samhälle. Idén med denna slöja av okunskap är att åstadkomma opartiskhet; de som förhandlar fram kriterierna ska inte veta vilken roll de faktiskt har i det konkreta samhället.

Rawls resonemang bygger på en situation som är explicit artificiell. Ingen tror att denna diskussionen faktiskt har ägt rum. Knappast någon samhällsfördragstänkare hävdar att en förhandling faktiskt skett, eller att ett kontrakt skrivits under rent historiskt. Även om de liberala rättighetstänkarna medger att ansatsen bygger på en fiktion, så tror jag ändå att den avslöjar en grundläggande svaghet, nämligen att idén om naturrätten har en inbyggd utopism.

Naturrätten söker finna ett ideal som redan existerar, det skall bara utrönas vad det är. Det handlar inte om att resonera sig fram till vad som är rimligt och bra givet vissa förutsättningar, utan om hur idealet faktiskt ser ut. Det finns ju redan! Idealet är statiskt. Det är perfekt. Verklighetens imperfektioner spelar ingen roll.

Om man däremot erkänner att idéerna om våra rättigheter kan utvecklas, då hamnar tanken om naturrätt i ett prekärt läge. Hur kan en människa ha en rättighet av naturen, om denna rättighet samtidigt kan förändras? Det som var poängen med naturrätten, att den är given och oföränderlig, är i själva verket dess svaghet.

Finns det någon annan väg att gå? Jo, det tror jag. Vi bör vända på kuttingen. Liberaler bör utgå från att samhället finns, och sedan ställa frågan hur det bör utvecklas. Mänskliga rättigheter handlar då om vilka friheter och möjligheter som vi kan arbeta fram ur dagens samhälle, så att morgondagens blir bättre för individerna. Om en mänsklig rättighet skall fastställas så måste det finnas en samhällelig bas för den, annars blir den en chimär. Det blir en dragkamp mellan den progressiva otåligheten och den konservativa försiktigheten. Det är politik.

Det innebär en politisk attityd som tar reformismen på dubbelt allvar: inte bara som en metod för att på demokratisk väg genomföra politiska förändringar, utan också som det sätt varpå våra ideal och strävanden kan utvecklas samtidigt som de förankras i verkligheten.

Vi måste först granska samhället för att konstatera på vilka punkter det bryter mest mot de ideal vi idag vill hävda. Det bygger på en insikt om att dagens samhälle har många goda egenskaper som vi inte bör förstöra, samtidigt som vi också kan identifiera de brister som vi bör arbeta för att avskaffa. I arbetet med att realisera våra ideal kan vi också nå insikter som leder oss till att förändra idealen. Oförutsedda konsekvenser av våra tidigare ideal kan medföra att vi ser behov av att förändra dom.

I det perspektivet kan vi se till exempel rösträttens utvidgning under 1800- och 1900-talen. Det var en process som stegvis avskaffade orättvisor och orimligheter. Så är det med många andra företeelser. Om man ser på dessa förändringar ur det naturrättsliga perspektivet så ligger det nära till hands att helt enkelt fördöma den successiva utvecklingen som helt förkastlig, varje steg utom det sista (om nu det betraktas som det rätta) är ju bara ett steg från ett dåligt system till ett annat. Förändringens moraliska värde blir lika med noll. Bryter ett system mot naturrätten, så gör det det, det finns ingen gråzon. Detta är en anledning till varför man bör vara skeptisk inför naturrätten. En inställning som kräver perfektion är inte rimlig. Den har en inbyggd extremism.

Kanske inte helt oväntat har jag hämtat inspiration för dessa funderingar från Karl Popper, framförallt första volymen av dennes "The Open Society and Its Enemies", även om han inte resonerar i exakt dessa ordalag. Jag har också funnit liknande resonemang i Kenan Maliks bok "The Quest for a Moral Compass" som jag skrev om här.

Jag började den här texten med ett par exempel, flyktingar och skatt. Hur ska man se på dom ur detta perspektivet?

När det gäller flyktingfrågan så blir slutsatsen att vi bör hjälpa så många flyktingar vi kan utan att utsätta vårt samhälle för alltför stora påfrestningar. Att påstå att juridiken kräver att vi hjälper alla flyktingar som kan tänkas nå våra gränser är inget svar på frågan. Till att börja med lever vi i en värld där endast nationer, än så länge, kan garantera rättigheter. Det betyder att medborgarskap spelar roll. En nations medborgare kan inte avkrävas att ovillkorligt stödja vilka insatser som helst till gagn för de som inte är medborgare. Vi kan som liberaler önska oss en världsfederation, som sannerligen skulle kunna ta hand om världens flyktingar på ett bättre sätt. Vi kan försöka arbeta för en sådan federation. Men den existerar inte. Det måste vi förhålla oss till. Att kräva insatser av en sådan volym att det hotar att allvarligt skada det svenska samhället direkt eller indirekt är endast ägnat att förstöra förverkligandet av de ideal vi vill uppnå.

I frågan om skatternas eventuella moraliska grund, så blir min fråga: Vilken är den moraliska grunden för att helt avskaffa skatterna? Skulle den samhällsomvälvning som det innebär vara värt det? Skulle människor uppleva mer eller mindre frihet om välfärdsstaten avskaffas helt, och endast en nattväktarstat skulle återstå? Jag har aldrig sett ett resonemang om detta från libertarianernas håll, och jag undrar om jag någonsin kommer att få göra det. Deras resonemang stannar vid just detta: Skatter är omoraliska. Sedan upphör tänkandet. Ursäkta, men det är faktiskt patetiskt!

Det sägs ofta att liberaler borde vara mer ideologiska, att vi ska stå upp för våra värderingar. Jag är inte så säker på att det är rätt väg att gå. Att vara ideologisk utan att ha en aning om vart det leder, eller vad det kräver av samhället, är att ägna sig åt dagdrömmerier, i bästa fall. Att stå upp för värderingar utan att kunna svara på hur samhället ska fungera är att svika just dessa värderinger.

En lyckosam liberal politik måste därför snarare utgå från kyligt och rationellt tänkande kring hur dagens verklighet skall förändras för att successivt bättre svara upp mot våra ideal. Hur hjälpa flyktingar på bästa sätt? Hur minska skatterna med bibehållen eller ännu bättre välfärd? Samtidigt måste vi vara medvetna om att även våra mest älskade reformförslag kan leda till problem om de förverkligas. Bara då tar vi vårt samhälle och våra ideal på allvar.