Av någon anledning värderar vi gamla ting högt. På SVT:s Antikrundan faller experter och publik i extas när till exempel något stort åbäke till skåp visar sig vara ett par hundra år gammalt. Ju eländigare skick, desto bättre, verkar det. "Oh! Här finns en färgflaga från 1700-talet!"
Jag tillhör den lilla minoriteten som när de ser detta fräser: "Bränn skräpet! Köp nytt kvalitetssnickeri och gynna en hantverkare istället." Men jag aktar mig noga för sådana utbrott om någon utomstående är närvarande. Min närmaste känner till min egenhet och är förlåtande.
Gamla saker måste vara original, annars är de inget värda. Detta påstående tycks vara en självklarhet. Men det är det inte. Det grundas på vissa tankefigurer som är kulturberoende. Under en turistresa till Thailand för många år sedan besökte vi flera buddhisttempel där den centrala statyn sades härröra från många sekler tillbaka. "Är den original?" frågade vi vår thailändske guide. "Javisst!" var svaret. Men sedan sade han: "Den här statyn har snidats och målats för bara ett par år sedan, ser ni vilket fint skick den är i?" Jovisst, det måste vi hålla med om. Det var därför vi undrade om den var original...
Jag tror inte det handlade om språkförbistring. Denne guiden pratade engelska mycket bra. Det handlade snarare om en annan idé om originalitet. Ett annat synsätt. I detta templet hade det stått en staty som såg ut som denna alltsedan urminnes tid. Den hade bara bytts ut när fukt och värme hade utövat sin förstörande verkan. Då förnyades den. Men statyn var original; den hade ju stått där under många år! Den idé om original som är förhärskande i Västvärlden var inte relevant här.
Jag är inte bombsäker på att denna teori om thailändarnas synsätt är korrekt. Men det var den vi kom fram till under denna resans gång.
I debatten om svenska värderingar under sommaren 2016 spökar den västerländska idén om originalitet. För att något ska kunna betraktas som ursvenskt så måste det ha funnits här sedan hedenhös, i exakt samma form hela tiden. Det verkar som om en värdering eller ett politiskt ideal som inte kan spåras tillbaka till urgammal tid inte kan betraktas som svensk, egentligen. Och omvänt, de som vill använda begreppet svenska värderingar som ett vapen i kampen mot nya influenser stödjer sig också på idén att bara det som fötts på svensk mark kan vara genuint svenskt.
Många av de liberala skribenter som med stor frenesi har sågat talet om svenska värderingar jäms med fotknölarna gör det med goda argument. Idén om urgamla svenska värderingar bygger på lösan sand. Exempelvis Per T. Ohlsson begår i Sydsvenskan 24 juli 2016 närmast lustmord på idén att demokratiska värden skulle ha svenska historiska rötter. Han är litet som en jägare som tar till hagelbössan för att få tyst på grannkatten. Mycket effektivt, men kanske litet att ta i?
Ohlssons farhåga är att talet om svenska värderingar skall frammana en chauvinistisk nationalism, den sortens geggiga rasistresonemang som Sverigedemokraterna så naturligt tar till. Och en av de som talade om svenska värderingar, Kristdemokraternas Ebba Busch Thor, har mycket riktigt svajat betänkligt i sin analys (nåja) av Sverigedemokraternas tankegods. Men jag undrar om inte Ohlsson och en del andra liberaler helt enkelt skjuter vid sidan av målet.
För pratar man om svenska värderingar behöver man inte nödvändigtvis avse sådana som vi haft i hundratals år. Snarare är det uppenbart att man inte gör det. Om man ser på en mängd olika sociala och politiska frågor så är det hur tydligt som helst att värderingarna har förändrats radikalt under modern tid.
Ta en sådan sak som könsneutralt äktenskap. Den frågan kunde överhuvudtaget inte drivas på allvar så sent som under 1980-talet. Först måste partnerskapet lirkas igenom. Därefter kunde frågor som äktenskap och adoption resas. Efter en period hade opinionsarbetet nått så långt att det till slut blev omöjligt även för KD att stå mot. Sommaren 2016 gick Busch Thor med i Prideparaden i Stockholm. Till och med i Dagen, frikyrkornas tidning, debatterades frågan om homosexualitet våren 2015 (se exempelvis denna trevande, vissa skulle säga principlösa, ledartext av Joel Halldorf) på ett sätt som inte hade varit möjligt bara 10 år tidigare.
Jag tror talet om svenska värderingar i åtminstone vissa sammanhang handlar om vad talaren betraktar som viktigt och bra i dagens samhälle, och om de politiska ideal som hen vill ska prägla samhället framgent. Då handlar det oftast om goda liberala ideal som yttrandefrihet, religionsfrihet, likaberättigande för minoriteter, välfärdspolitik och ett socialt öppet samhälle. Om så är fallet förefaller det chauvinistiska hotet vara mindre allvarligt. Möjligen kan det handla om självgodhet, vilket ju inte är ett okänt fenomen i den svenska debatten.
Den som vill verka för en progressiv politik måste ha klart för sig två saker: För det första att förbättringar faktiskt har ägt rum. Alltså att framsteg är möjliga genom reformer och politik. För det andra: Att det finns mycket kvar att göra, och att en del av det som gjorts eller skett i utvecklingen varit mindre bra och måste omvärderas.
Jag tror därför att svenska liberaler ska ägna något mindre tid att hånskratta åt svenska värderingar. Därför de handlar om framsteg som faktiskt skett, och som vi bejakar. Det faktum att få, om ens några, av dessa ideal är ursvenska är faktiskt helt irrelevant. De har blivit svenska. Det är poängen. Om de är gamla eller inhemska spelar ingen roll.
Viljan att se på dagens samhälle med kritiska ögon är också ett sådant ideal. Vår uppgift som liberaler bör vara att bygga på detta. Inte fnysa åt det.