Efter en i stort sett obegriplig fajt inom Liberalerna om Birgitta Ohlssons position i partiet, så är det väl obligatoriskt att en liberalt sinnad bloggare knappar ner sina synpunkter. Men till skillnad från de flesta, misstänker jag, kommer jag inte att delta i hyllandet av Ohlsson. Jag tror nämligen inte att hon är någon frälsare för Liberalerna.
Först: Jag känner Jan Björklund privat sedan tiden i Folkpartiets Ungdomsförbund på 80-talet. Men jag har inte haft någon närmare kontakt med honom på ganska många år, så jag vågar nog påstå att jag kan visa oberoende. Vilket jag gör sålunda: Björklunds uttalande om att SD bör inbjudas till blocköverskridande samtal var felaktigt både i sak och rent taktiskt. Men det viktiga är att Björklund har misslyckats att under de två senaste åren ge Liberalerna den nytändning som de så desperat behöver. Han bör avgå.
Till de som ser Ohlsson som den självklara frälsaren vill jag ställa denna fråga: Vilka frågor har hon engagerat sig i? Handlar det om politiska frågor som kan få fler att rösta på Liberalerna, eller handlar det om sådant som de närmast sörjande jublar över men som resten av väljarkåren inte bryr sig speciellt om?
Detta är min grundläggande kritik mot Ohlsson: De frågor som hon går igång på är de i en viss mening "enkla" liberala frågorna, där den liberala ideologin kan tillämpas med full kraft. Där man kan stå på den bildliga barrikaden och kämpa med glöd i hjärtat. Där man är helt och hållet säker på sin sak. Där man kan säga: "Fuck verkligheten! Detta är vad jag tror på!"
Ohlsson har mig veterligen aldrig haft egna synpunkter eller idéer i några av de tyngre politiska frågorna, som arbetsmarknad, pensioner, bostäder, utbildning, näringsliv, försvar eller socialpolitik. Hon har hävdat partilinjen, vilket väl är gott så. Men egna tankar? Jo, förresten, möjligen i de aspekter där feminismen kan tillämpas på frågan. Men det är ärligt talat bara en aspekt av dessa frågor.
Jag håller med alla de som säger att Birgitta Ohlsson är en tillgång för Liberalerna. Förvisso! Det faktum att många som säger det aldrig någonsin skulle tänka sig att rösta på Liberalerna betyder inte att påståendet är falskt, bara att dessa personer uppvisar en viss grad av hyckleri. Det är många socialdemokrater som idag med darr på rösten talar om det gamla goda Folkpartiet under Bengt Westerberg. Så lät det inte på 80-talet kan jag meddela.
Birgitta Ohlssons liberala engagemang råder det inte heller någon tvekan om. "Hon är passionerad och modig", sade några av hennes förespråkare idag. Sant. Hon skulle definitivt kunna bli partiledare, kanske till och med en bra sådan. Men frågan är då: vilket slags Liberalerna skulle hon leda? Och hur många väljare skulle man attrahera?
Ett problem med Liberalerna är nämligen att de inte tycks ha någon riktig krisinsikt. De tycks vara nöjda med att "försvara de liberala värdena". Strunt samma att man hänger på gärsgårn, bara man är tillräckligt liberalt renlärig så är allt bra.
Maria Arnholm, partisekreterare för Liberalerna, sade följande på presskonferensen idag enligt en tweet från Niklas Svensson:
Vi är nu ett litet parti som kämpar för att liberala idéer ska finnas kvar i Sverige.
Här, i ett nötskal, har vi förklaringen till varför Liberalerna hotas av utplåning. Det är rent defensivt. Liberalerna som en slags flaskpost till framtiden.
Notera att detta uttalande lika gärna skulle ha kunnat komma från Birgitta Ohlsson. Så bråket handlar alltså inte om det genuint viktiga vägvalet: Vill Liberalerna vara ett värderingsparti eller ett parti som bryr sig om viktiga samhällsproblem? Vill man kämpa de ideologiskt rena striderna eller försöka finna fungerande lösningar på många människors problem?
Jag vill bara påminna om att den enda anledningen till att Folkpartiet/Liberalerna inte redan åkt ut ur riksdagen är att Jan Björklund såg till att engagera sig i och framgångsrikt bilda opinion i skolfrågan. Det faktum att han sedan i regeringsställning inte kunde skörda några större framgångar skymmer att FP faktiskt var opinionsledande under ett antal år. Det handlade om sakpolitik där många människor kände att det behövdes nya tag. Då levererade FP. I vilken fråga kan Liberalerna idag sägas leverera förslag som svarar mot djupt kända behov? Det är en retorisk fråga...
Kom nu inte och säg att Liberalerna kan vara både ideologiskt renläriga och driva sakpolitik. Det är tyvärr inte sant. Det finns en begränsad politisk energi i varje parti och man måste välja var man lägger den.
Dessutom räcker ideologi bara så långt. Vad säger John Stuart Mill om bostadspolitik? Vad har Karl Popper för argument i pensionsfrågan? Vad säger John Rawls om flyktingpolitik? Nej, just det. De rent liberala värderingarna och argumenten är på sin höjd ett ramverk i dessa frågor. Själva politikens substans kan inte ersättas av liberala honnörsord.
I detta tidevarv där det blir politisk storm om glassen Noggers existens, eller huruvida vissa kvinnor bör bära en viss sorts tygstycke eller inte, så måste man välja fokus. Antingen deltar man i denna symbolernas hysteriska dans, eller så försöker man fundera på vad som faktiskt får detta samhället att fungera. Vad som inte fungerar. Varför så många människor känner oro eller depression inför framtiden. Hur vi faktiskt ska förändra samhället. Liberala värderingar utgör en nödvändig bas för sådana funderingar, men tro inte att de är svaret.