Per T. Ohlsson skriver i sin krönika i Sydsvenskan 2 oktober 2016:
Enda sättet att stoppa och tränga tillbaka Sverigedemokraterna är, i det långa loppet, att beröva dem möjlighet att exploatera missnöjet med en dysfunktionell flyktingpolitik. Det kan bara ske genom en fungerande integration som gör det möjligt att med trovärdighet hävda att inflöde av människor utifrån kan vara en tillgång, inte bara ett problem. Här står Sverige inför en lika väldig som akut utmaning som kräver oortodoxa lösningar.
Jag är ledsen att behöva påpeka det, men detta är faktiskt önsketänkande. Man gör det enkelt för sig om man tror att stödet för SD skulle minska bara integrationen fungerade.
Sverigedemokraternas framsteg har nämligen en mycket bredare grund än bara kritik mot flyktingpolitik. Det handlar bland annat om globalisering, urbanisering, glipor i välfärden (verkliga eller inbillade), förändringar i sociala förhållanden och i arbetslivet. Det genuina främlingshatet är verkligt och en del av stödet för SD, men kritik mot invandring är också en slags åskledare som drar till sig mycket frustration som egentligen har andra orsaker.
Därför är det helt enkelt ett misstag att tro att en lyckad integrationspolitik i sig skulle undanröja orsakerna till Sverigedemokraternas framsteg. Med tanke på de förslag Ohlsson för fram tror jag dessvärre det i själva verket kan vara tvärtom. Han nämner:
Dessa åtgärder kan mycket väl vara nödvändiga och välmotiverade. Men Ohlssons önsketänkande består i att tro att genomförandet av dessa skulle minska stödet Sverigedemokraterna. För hur resonerar de som röstar på SD?
Jo, SD-väljarna kommer att undra varför det plötsligt finns resurser för stora satsningar. Varför fanns inte det förut för dom? Det gäller till exempel bostadspolitiken. Vi har länge haft stora problem med bostäder för t ex studenter. Men nu talas det alltså om stora satsningar. Studenternas problem förut var tydligen inte viktiga.
SD-väljarna befarar att invandrare försämrar utsikterna för låginkomsttagare i Sverige. Lägre ingångslöner och sämre arbetsrätt är Ohlssons recept. SD-väljarnas farhåga kommer alltså att besannas.
Ohlsson märker förmodligen själv att det föreligger ett problem här, eftersom han skriver att detta "kan hanteras inom ramen för den svenska modellen". Samtidigt skriver han om "oortodoxa lösningar"! Så för att klara ett mycket stort problem skulle det behövas bara små förändringar in den svenska modellen. Ursäkta, men han får bestämma sig vilken linje han vill driva.
Ohlssons önsketänkande grundas i tron att en god sak, en politik för lyckad integration, automatiskt ska leda till en annan god sak, minskat stöd för SD. Tyvärr fungerar verkligheten inte alltid så snällt. Det är ganska sällsynt att åtgärder för att lösa ett problem automatiskt löser andra. Snarare skapas nya problem.
De flyktingar som har tagits emot måste integreras, och uppkomsten av ghetton (utanförskapsområden, som det heter med en typisk svensk omskrivning) måste motarbetas och rullas tillbaka. Men för att minska stödet för SD behövs andra strategier.
Det handlar om ny framtidstro för många människor som idag ser utvecklingen som ett hot. Det handlar om deras verklighet. Om det är vita medelålders män som i hög grad står för stödet till SD, så är det just dom man måste vinna över ifall man vill att stödet ska minska. Att "ställa sig upp för människovärdet" handlar mest om att signalera vilken sida man står på. Vill man på allvar vinna över väljare som idag stöder SD krävs något annat.