Jag skriver detta i väntan på att USA:s presidentval skall avslutas. Inga resultat föreligger än. Jag vill försöka fånga den stämning som råder: en isande känsla av hur skör historien är. Som när man ser ett glas falla mot golvet. Går det sönder? Kommer det att hålla?
När man ser tillbaka på gångna händelser inbillar man sig gärna att det fanns långa linjer med i någon mening logiska sammanhang och skeenden. Historieböckerna förklarar trenderna, utvecklingen. Men en dag som denna, när valet av president för västvärldens ledande nation tycks bestämmas av några email på en gudsförgäten server, eller några sexistiska uttalanden som råkade spelas in, då lyser logiken och sammanhangen med sin frånvaro. Allt kan verkligen gå åt pepparn. Och orsakerna kan vara så fåniga att man hör hånskratten från historiens demoner.
Jag brukar inte tillhöra domedagsprofeterna. Utvecklingen har trots allt gått framåt under lång tid. Det här valet kanske inte är så viktigt trots allt? Jag såg en twitterkommentar som gick ut på att Sverige inte är en delstat i USA, så alla borde lugna ner sig. USA är en robust demokrati, Donald Trump kommer att lugna ner sig. Etc.
Om det vore så enkelt. USA är västvärldens ledare. Detta kan man beklaga eller bejubla. Det är ett faktum. Om det landet skulle ledas av en populistisk tyrann som inte bryr sig om annat än tanken på sin egen förträfflighet, då utsätts systemet för en aldrig tidigare skådad påfrestning. Det blir skador. Det har redan åstadkommits skador. Den som vill se hur en politisk dödsspiral ser ut kan titta på händelserna i Turkiet. Och sedan transponera det till USA.
Om det går illa, då kommer vi att bli varse att Sverige befinner sig i en internationell kontext. Att ensam inte är stark. Den gamla neutralitetslinjen har lämnat spår i en svensk mentalitet om att vi minsann kan agera som vi vill, egentligen. Sverige har haft lyxen att kunna driva en utrikespolitik som talar vitt och brett om moral och demokrati. Om Nato:s implicita skyddsmur försvinner måste vi bygga skydd av egen kraft, och försöka undvika konflikter. Då kommer utrikespolitik helt plötsligt handla om överlevnad, inte om ideal.
Om Nato kraschar kommer många upptäcka att de saknar det, inte bara vi som ville gå med. Den möjlighet som återstår i ett sådant läge är att Sverige och resten av Norden illa kvickt tyr sig till Tyskland. Vem som ska stå för kärnvapenparaplyet är oklart. Storbritannien? Frankrike? De geopolitiska realiteterna slår till. Även om det är uppenbart att Ryssland bara kan bemötas med fasthet och styrka, så kommer många i Tyskland att vilja pröva linjen att försöka prata Putin tillrätta. Baltikum blir bondeoffret. Kommer Sverige att alls kunna göra något åt det? Kommer Sverige ens bry sig?
Och alla de som tycker illa om USA? Kommer de att jubla? Kanske det. I alla fall en tid. Men USA-hatet kan säkert förvandlas i sorg över att det gamla USA inte längre existerar. Det hör till traditionen att vänsterfolk gärna talar med sorg i rösten om de gångna tidernas liberaler eller konservativa. De var ju rejäla och hederliga, bla bla bla. När Putins Ryssland börjar manövrera i det vakuum som uppstått, då kanske en motsvarande USA-nostalgi slår till. Konstigare saker har hänt.
Så känns det just i detta nu. Jag hoppas vakna upp imorgon för att se hur föråldrad och skrämd denna text är. Det är ett hopp, inte mer.