Godhet, egoism, kylig beräkning

2016-12-12

Är godhet bara förtäckt egoism? Eller är godhetshatarna slavar under en hård och kall människosyn? Debatten är frän och sker synbarligen utan försök att förstå den man kritiserar. Ann Heberlein skriver (Fokus 9 december 2016) om att "det är så mycket lättare att vara god än att göra rätt" och avser den som ger gåvor till tiggare för att främst - som hon tolkar det - känna sig nöjd med sig själv. Malin Lernfelt anser (Expressen 11 december 2016) att Heberlein är en "professionella tyckare som raljerar över godhet som vore det något förkastligt och efterfrågar hårdare tag [...]"

Så går diskussionen, eller snarare grälet. Många kommer förmodligen att skratta åt min synpunkt i detta (vilket jag struntar i, eftersom jag tror på den), nämligen: Båda sidor har poänger. Och vi kan nå en bättre värld endast om vi erkänner det.

Vad gäller allmosor eller välgörenhet (välj själv terminologi), så finns det en viktig historisk erfarenhet. Arbetarrörelsen har sedan begynnelsen haft en mycket avog inställning till välgörenhet. Hur kommer det sig? Borde inte den välvilja som många rikare människor visade mot fattiga arbetare under tidigt 1900-tal ha resulterat i tacksamhet? Nej, mottagandet av allmosor var ett grundskott mot den egna stoltheten. De rika välgörarna kom på besök med sina Moder Teresa-leenden och delade nådigt ut pengar eller mat, ofta med moraliserande förmaningar. Då skulle tacksamhet visas. De rika ville kunna resa hem till värmen under förvissningen om att de hade gjort gott. Kvar stod de fattiga i hopplöshet och förbannade sin tillvaro. Förnedringen var inbyggd i situationen.

Arbetarrörelsen, och även många liberaler, utgick från denna erfarenhet och arbetade för en allmän välfärd där de fattiga fick stöd utformat som rättigheter medan de som kunde hade motsvarande skyldighet att arbeta och betala skatt för att finansiera välfärden. Givmildhet, tacksamhet och förnedring var en del av det gamla fattigsamhället som skulle avskaffas genom välfärd. Detta ligger bakom den rättmätiga skepsis som socialdemokraterna alltid har haft mot välgörenhet, medan många liberaler under kristet inflytande har haft en mer positiv inställning.

Jag tror att det historiska minnet av detta åtminstone till en del ligger bakom de så kallade godhetshatarnas förakt mot gåvor till exempelvis tiggare.

Poängen är att en samhällssyn som är i grunden god - lika rättigheter för alla, ingen behövande skall lämnas åt sitt öde - kan kombineras med en starkt kritisk inställning till välgörenhet. Det räcker inte att bara minska eländet hipp som happ och tillfälligt. Samhället måste förändras så att missförhållandena försvinner.

Godhetskritiken är påfallande ofta raljerande och svepande, ibland fylld av hån och förakt. Där har Lernfelt rätt. Men det hon själv inte ser är hur lätt hon och hennes meningsfränder har att stämpla som onda de som kritiserar exempelvis allmosor till tiggare. Lernfelt skriver:

Godhetsföraktarna tycker alltså att det är bättre att människor frotterar sig i egoism, vänder behövande ryggen, roffar åt sig och endast ler åt sin egen spegelbild.

Det är tänkbart att det finns några som tycker så. Men tror Lena (rättelse: Malin) Lernfelt verkligen att exempelvis Ann Heberlein är en av dom? Jag har tidigare haft anledning att vara kritisk mot Heberleins moralfilosofi, men jag finner det helt enkelt löjeväckande att försöka smeta den sortens åsikter på henne.

Det finns goda argument mot allmosor som anförs av sansade debattörer, men de tas sällan upp. Lernfelt försöker slinka undan med argumentet att man kan både ge allmosor och långsiktigt stöd. Ursäkta, men det är inte ett svar på frågan.

Lernfelt har svårt att förstå att någon kan känna sig provocerad av "det ger en bra känsla i magen att swisha en hundralapp till en välgörenhetsorganisation eller lämna några tior i en utsträckt hand." Jag erkänner att jag tycker hennes argument är, kanske inte direkt provocerande, men däremot djupt problematiskt. Låt mig förklara:

Om man vill gott på så sätt att man faktiskt gör en skillnad i världen, då måste man fundera på vilket sätt att agera som är bäst. Har man en hundring som man kan avvara, då måste man, om man vill åstadkomma gott i verkligheten, fundera på alternativen. Om en och samma insats kan ge olika mängd nytta, då måste det moraliskt rätta vara att välja det sätt som ger mest nytta, eller hur?

Man kan i enkel mening gör en del gott genom att skänka hundringen till exakt vilken person som helst. Åtminstone i den sekunden man gör det. Då uppfyller man Lernfelts krav. Men räcker det? Kommer den till bäst nytta? Nej, det krävs att man överväger alternativen. Alltså räcker inte Lernfelts "bra känsla i magen".

Det som spelar roll är vad som händer i verkligheten. Det som Lernfelt tycks anse vara viktigt, att den som ger blir glad, kan bara vara en startpunkt. Om givandets glädje medför en missriktad gåva som av någon anledning leder till mindre nytta än möjligt så är det en tragedi, strunt samma om givaren kände sig glad.

Det är den bristande insikten om detta som jag finner problematisk. Om man verkligen är för godhet så måste man bekymra sig om hur det fungerar i verkligheten. Man måste fundera på om åtgärderna verkligen leder till förbättringar, i det korta och i det långa loppet. Det är därför vi måste göra kalkyler om vilken insats som fungerar bäst. "Större engagemang, mer empati och ödmjukhet" är bara en början, det måste åtföljas av kritisk analys av vad som ger bäst resultat.

Jag vill därför uppmana både Lena (rättelse: Malin) Lernfelt och Ann Heberlein att besinna sig en smula. Vi bör inse att goda gärningar kräver två saker: Först en vilja att göra gott, strunt samma vad det yttersta motivet är. Därefter en kylig beräkning av hur man på bästa sätt gör detta goda.

Tillägg: Efter att jag skrivit ovanstående, men innan jag publicerade det, såg jag att Amanda Björkman, ledarskribent på Dagens Nyheter, också skriver om Ann Heberleins artikel. Jag blir betryckt när jag läser Björkmans kommentar. Hon visar inte minsta försök till att förstå eller resonera. Hon tycker det räcker "att det är bättre att människor vill göra gott än att de är likgiltiga inför sin omgivning". Det kan man tycka. Eller så försöker man tänka ett steg längre.

Tillägg 2: Som synes ovan har jag rättat min pinsamma fadäs att kalla Malin Lernfelt för något annat. Jag kände inte till henne som skribent sedan tidigare, eftersom hon skrev i Göteborgsposten förut, en tidning jag inte läser regelbundet. Det är min enda ursäkt. Det handlar inte om respektlöshet, utan om klanteri. Hoppas det inte ska skymma mina argument.