Skandalen med Transportstyrelsen riktar strålkastarljuset på den sällsamma kombination av maktfullkomlighet och maktlöshet som tycks vara ett växande problem i vår demokrati. Maktfullkomligheten yttrade sig i generaldirektörens sorglösa beslut att "göra avsteg från lagstiftningen" och därefter i regeringens försök att mörka skandalen. Maktlösheten är den ursäkt som används för de ministrar som känt till skandalen, men som valde att inte göra något.
Det förstnämnda problemet, att en generaldirektör tror sig ha makten att kunna "göra avsteg från lagstiftningen" är värt ett forskningsprojekt i statskunskap. Hur är detta ens möjligt? Är det idén om ramlagstiftning som på något sätt har muterat till att bli en föreställning om att lagen är en lista på lämpliga mål att uppfylla, inte en hård begränsning av vad som är möjligt att göra? Man skulle kunna bortförklara det skedda med att det bara handlar om en enskild person. Men som framgår av journalisten Emanuel Karlstens mycket läsvärda genomgång av Säpos förundersökningsprotokoll är det inte så.
Transportstyrelsens internrevisor har säkerställt att det finns en ovedersäglig dokumentation som visar att såväl generaldirektören, styrelsens ordförande som dess ledamöter har blivit informerade om att besluten innebär "avsteg från gällande lagstiftning". Ingen av dessa har agerat för att få stopp på galenskapen. Detta är uppenbarligen ett kulturproblem. Ska vi hoppas att endast Transportstyrelsen är anfrätt av denna röta?
Maktfullkomligheten är också tydlig i regeringens flagranta försök till mörkning av hela historien. När infrastrukturminister Anna Johansson (till slut!) begriper vad som hänt är hennes reflex att kamouflera allt. Kanske en typiskt göteborgsk reaktion, kan man syrligt muttra. Resten av regeringen är med på noterna. Ingen information går till riksdag eller opposition.
Maktlösheten uppenbaras i de försök till ursäkter som, när bubblan brustit, regeringen för fram. Statsminister Stefan Löfven enligt Omni:
På frågan varför de inte pratar med varandra sa han: ”det handlar om traditionell förvaltningskultur vi jobbar efter”.
Detta är en förklaring som är lika illa som fadäsen den är tänkt att ursäkta. Om regeringens inaktivitet är att betrakta som en traditionell förvaltningskultur, då är Sveriges förvaltning i behov av uppdatering.
Jag har sett några kommentarer som, helt ärligt och inte som del av partipolitiskt spinn, resonerar så att den förvaltningsmodell som gäller i Sverige, där myndigheterna agerar självständigt utan ministerstyre, skulle ha förhindrat regeringen från att agera. Här finns det också utrymme för statsvetare att forska på vad som får sansade personer att tro att den svenska förvaltningsmodellen innebär, för det första, att regeringen inte bör ingripa om den får reda på pågående lagbrott i en myndighet, för det andra, att regeringen skall ignorera massiva risker för röjande av sekretess som gäller rikets säkerhet, och för det tredje, som skulle förhindra de relevanta ministrarna från att informera och diskutera saken sinsemellan.
En del av populismens framväxt i västvärlden handlar om den upplevda politiska maktlösheten. Många vill se politiker som tar i med kraft, det gäller från Polens Jarosław Kaczyński, Frankrikes Emmanuel Macron till USA:s Donald Trump. Det tycks ibland inte handla så mycket om exakt vad som skall göras, bara något görs. Så kan man också se Brexit-omröstningen. Vad som helst, bara inte status quo.
En annan aspekt av tröttheten med den traditionella demokratin är de exempel på synbarlig maktfullkomlighet som politik och förvaltning ger upphov till med tröttsam regelbundenhet. Kompiskorruptionen i Skatteverket och i Riksrevisionen, avsatta generaldirektörers arbetsfria inkomster, politiska lappkast som i flyktingpolitiken, plötsliga förändringar i bidragssystem och deras tillämpning, allt mer krångliga krumbukter i arbetsmarknadspolitiken. Allt detta blir delar i ett förlopp där den vanliga människan känner en stor maktlöshet inför vad politiken kan tänkas hitta på.
Skandalen med Transportstyrelsen blir ytterligare en del i denna hopplöshet. En generaldirektör som begått brott och äventyrat rikets säkerhet får några dagsböter och fortsatt arbetsbefriad inkomst. En regering som säger att den inte kunnat göra något, allt har gått rätt till.
Vad bör göras? Kanske det finns ett utrymme för en politisk kraft som explicit begränsar sina löften, men som gör ett hårt åtagande att sköta statens kärnuppgifter. Som inte lovar saker utan att anvisa praktiska åtgärder för att genomföra det. Som exempelvis inte påstår sig vilja göra något mot den sociala snedrekryteringen till högskolan enbart genom att beordra högskolorna att göra det, vilket är ett typexempel på usel politik: ett påbud utan underbyggnad.
Demokratin är en seglats mellan maktens Skylla och maktlöshetens Karybdis. Demokratin och dess förvaltning måste visa kraft att lösa de problem som uppstår i ett samhälle. Samtidigt måste den hålla sig till regler som begränsar maktutövningen. Om dessa begränsningar ger intrycket att staten inte kan göra vad den lovar så är det antingen fel på löftena eller på begränsningarna.
Det sämsta scenariot för demokratins fortlevnad är om medborgarna upplever att man seglar mot både Skylla och Karybdis. Att politiken lovar allt möjligt samtidigt som den inte orkar med det nödvändiga. Exemplet Transportstyrelsen har sådana drag. Generaldirektören agerar maktfullkomligt medan regeringen spelar maktlös.
Sveriges politiker måste fokusera på det centrala i politiken. Lova inte att fixa alla samhällsproblem. Se till att underhålla statens förmåga att lösa sina kärnuppgifter.