Det är inte ofta en åsiktsmässig reträtt får en sådan skarp blixtbelysning som i Dagens Nyheters serie artiklar (länkar i denna artikeln) om hedersförtryck skrivna av Thomas Lerner och Hans Arbman.
Gudrun Schyman gör ett skamlöst försök att påskina att hon och Feministiskt Initiativ alls inte svikit kvinnorna som utsätts för hedersvåld. Sakine Madon gör slarvsylta av det försöket i VLT 16 jan 2018.
Men det ynkligaste exemplet står den tidigare riksdagskandidaten för F! Nelli Motavas för. Hon får frågan om varför hon deltog i den hårt uppskruvade kampanjen mot Hanna Gadban och den nominering hon fick till en utmärkelse av Södertörns högskola. Hanna Gadban utkom 2015 med boken "Min Jihad" om islamism och hedersförtryck. Nelli Motavas (som då använde sitt iranska förnamn Mehrtab):
– Jag kommer inte riktigt ihåg varför vi var så upprörda.
Läs den meningen en gång till. Tänk efter vad den innebär. Handlade det om argument över huvud taget, eller var det bara känslor?
Motavas fortsätter:
Hon håller med om att tonläget om hedersförtrycket stundtals varit mycket högt. Själv tror hon att det beror på att olika grupper inom feminismen söker förklaringar på olika sätt.
– Jag tyckte att debatten blev olycklig. Kulturalisterna pratade om traditioner och religion, radikalfeministena bara om könsmakt. Därför blev jag intersektionalist. Vi ser att det finns flera olika maktordningar som kön, klass, etnicitet. Men fortfarande anser jag att "kultur" aldrig är en orsak till hedersförtryck, bara en ursäkt, säger hon.
Först beklagar hon hur det blev. Sedan vidhåller hon den fundamentala felsyn som innebär att "kultur" (hennes citat-tecken) aldrig kan vara orsak till något. Så kan ideologiserat önsketänkande se ut.
Människans särart gentemot alla djur är den helt dominerande roll kultur spelar för oss. Vi är en hypersocial art vars sociala konstruktioner utgör en miljö som ingen annan djurart kommer i närheten av.
En viss sorts vänster har tidigare trott att den måste bekämpa rasism genom att förneka kulturens roll för människor. Se till exempel min kommentar 2013 om Stefan Jonsson som skrev nipprigt om hedersförtryck.
Det faktum att vissa numera hävdar att de aldrig tyckt så, eller att de inte kommer ihåg varför de tyckte så, är trots allt ett tecken på att vettet kanske är på väg tillbaka.