Liberalernas kris. Vilken kris?

Partiet Liberalerna hovrar kring 4 procent i opinionsmätningarna. Det är med andra ord oklart om partiet finns kvar i riksdagen efter årets val. Kris, skulle man kunna tycka. Men någon direkt krisinsikt syns inte i media. Partiets företrädare tycks agera efter teorin att det här är ett problem som hanteras bäst genom att ignoreras.

Dagens Nyheters ledarartikel 17 mars 2018 "L och C borde vara lika med sant" uppvisar dock en viss grad av krisinsikt, eftersom utgångspunkten är att "liberalismen är trängd". DN vill se en sammanslagning av Center och Liberalerna som ger så kallat mervärde: "Att få ett plus ett att bli tre."

Önsketänka kan en ledarsida förvisso göra. Men när DN framhåller Liberalernas "intellektuella kapital" som ett argument för en sammanslagning, då går man över löjets gräns. Det är bland annat just den, på självinsikt befriade, pompositeten som är ett av Liberalernas, och även många andra liberalers, DN:s ledarredaktion inbegripet, problem.

Så vad är grunden för Liberalernas kris? Det räcker med att titta på deras valstrategi för att se problemet. Den bygger på tre teman:

1. Skolan. OK, skolan är ett viktigt område med stora problem. Problemet är att Jan Björklund måste förklara varför han och L under Alliansen inte genomförde det man nu pratar om, och varför en del av vad han genomförde inte gjort susen. Om man inte lyckas hitta ett slagkraftigt sätt att göra det så framstår man inte som trovärdig (milt uttryckt). Och det har man ännu så länge inte gjort. Därför riskerar skolfrågan bli ett sänke för L. Väljare byter inte till ett parti för att det en gång i tiden hade en bra och särskiljande linje i en fråga.

2. Integration. Vilket parti pratar numera inte om den? Däremot så har inget parti (utom SD) hittat en sammanhängande linje i den frågan. Det är mest slumpmässiga påhitt än hit, än dit. Den enda ståndpunkt jag kan komma på som är positivt särskiljande för Liberalerna är väl anti-hedersvåld. Men ej heller där är man unik.

3. Ideologi. Suck. Cirka en promille av Sveriges befolkning är intresserad av det. Resten tycker aktivt illa om ideologi. Ska man locka väljare måste man ha konkreta svar på verkliga problem. Sådana svar får gärna ha koppling till liberalism, men tro inte för en sekund att just det spelar minsta roll för om man vinner väljare eller inte.

Man måste konstatera att Liberalerna inte har lyckats använda den här perioden för att hitta en ny konkret fråga. Björklunds skolfråga räddade en gång partiet från undergång. Men den är förbrukad. Man har inte arbetat fram något nytt. Ej heller Birgitta Ohlsson hade någon ny konkret fråga, bara mer av ideologi, så det hade inte heller funkat.

Det är förmodligen för sent att byta spår. Kanske kan man hitta en fråga där man kan driva en begriplig linje som kan vinna väljare. Kanske något ploppar upp i media som man kan dra nytta av. Men utgångsläget är dessvärre uselt.

Jo, det är lätt att vara kommentator och komma med förnumstig kritik. Jag har några positiva förslag:

• Formulera en bra försvarslinje varför man inte gjorde mer för skolan under Alliansen.
• Formulera en integrationspolitik som innebär att även missgynnade helyllesvenskar får tydligt stöd av den. Exempel: Pojkar missgynnas systematiskt i skolan idag. Att göra något åt det är bra för alla pojkar, oberoende av etnicitet. Var glasklara med det.
• Glöm ideologisnacket. Var konkret i specifika frågor istället, och bluddra inte om det man inte kan vara konkret om.
• Formulera progressiva, alternativa förslag i frågor som plötsligt dyker upp. Exempel: i frågan om böneutrop skulle man kunna säga: "Javisst, låt de muslimska församlingar som vill ägna sig åt det. Men samtidigt skall vi i de stadsdelarna placera polisstationer, fristäder för misshandlade kvinnor och HBTQ-lokaler med regnbågsflaggor på taket." Det vore ett lämpligt sätt att försvara liberala värden inför islamisternas anspråk.

Varsågoda, jag tar inte copyright på dessa idéer. Det är fritt fram att använda dom.