I ett märkligt inlägg betitlat "Pessimismen svärtar ned hela borgerligheten" på Dagens Nyheters ledarsida 28 mars 2018 gör Sofia Nerbrand gällande att det pågår en "otrevlig batalj" mellan "optimister" och "pessimister" i borgerligheten. Pessimisterna är de som bland annat ser problemen med flyktingmottagande, medan optimisterna vill ha en mer välkomnande migrationspolitik.
För Nerbrand tycks det handla om psykologi:
Både som människa och publicist behöver man dock välja en utgångspunkt, givet förutsättningarna: Det kan vara kämpigt nu – men lösa sig på sikt. Man kan se möjligheter – eller tro att allt går åt helvete.
"Gaska upp er!" Ungefär så kan man sammanfatta Nerbrands artikel. Hennes raljanta sammanfattning av olika debattörers ståndpunkter uppvisar ingen direkt önskan att vilja förstå. Hon tycks tro att det har med humör att göra.
Problemet med den psykologiska förklaringen är att den egentligen inte förklarar något. Varför har vissa debattörer, politiker och väljare blivit mer "pessimistiska"? Har deras psykologi förändrats? Eller kan det handla om en reaktion på något?
De allra flesta svenska politiker är, tror jag, beredda att skriva under på följande devis: Framsteg är möjligt, och framsteg har rent faktiskt ägt rum. Grundmurad misstro mot framsteget som idé finns bara hos en viss sorts extremhöger och de mer rabiata identitetspolitikerna på vänsterkanten.
Den förändring Nerbrand far efter handlar snarare om ett skifte i den politiska kulturen. Vi ser en utveckling där det å ena sidan blir allt viktigare att redovisa och "stå upp för" de rätta värderingarna. Å den andra sidan förmår politiken och förvaltningen leverera allt mindre i termer av funktion och påtagliga förbättringar.
Några konkreta exempel:
Transportstyrelsen. Är det möjligt att peka på någon instans i detta kedjefiasko som har fungerat som den borde? Inte Transportstyrelsen, inte generaldirektören, inte Säpo, inte regeringen. Regeringen har pratat om transparens, men gör allt för att lägga ut dimridåer.
De återvändande IS-krigarna. Vi har länge känt till vad IS har ägnat sig åt i Syrien, och att många från Sverige har rest ner för att delta i grymheterna. Men under den tiden har inget hänt för att per automatik lagföra de hemvändande. En del har tydligen givits hemliga adresser och annat skydd. Kan någon påstå att detta tyder på kompetens hos våra myndigheter och politiker?
Boendet för flyktingar. Efter två år på kommunalt boende börjar nu en del flyktingar helt enkelt slängas ut på gatan. Man kan tycka exakt vad man vill om detta, men det är inte ett exempel på en förutseende och rationellt planerande offentlighet.
Regeringen har lagt fram ett antal förslag till lagstiftning som fått förödande kritik från lagrådet. Det tyder inte på någon större förmåga vad gäller lagstiftningens idoga hantverk. Det är strunt samma om regeringen lägger fram dessa usla lagförslag enbart som symbolik, därför att man vet att de kommer att fällas av riksdagen, eller om man genuint tycker de är bra. Det är katastrofalt hur som helst.
Man kan fylla på med mängder av andra exempel. Det råder ingen brist på vackra ord, god värdegrund, samordning, planering och välformulerade målsättningar. Men var är hantverket? Var är resultaten?
Jag tror dessvärre att när Nerbrand talar om "optimister" så hör allt fler väljare snarare ordet "klåpare". Och inte vilken sorts klåpare som helst, utan ordmagiker som tror att vackra fraser är kärnan i politiken, och som inte förstår vad som krävs för att åstadkomma hållbara reformer.
Hur har det blivit så här? En ledtråd tror jag man kan finna i Nerbrands resonemang:
Kanske är det min trygga medelklassuppväxt som lagt grunden för min optimism? Framför allt är det ett aktivt val, fritt för alla att göra.
Vi har i Sverige under lång tid haft privilegiet att befinna oss i en välfärdsmaskin som har fungerat oerhört väl. Då kan man lätt invaggas i tron att detta är sakernas naturliga tillstånd. Allt är som det ska, bara man inte aktivt sabbar saker så går det bra. Och tror man bara på det, så går det bra.
Men ett samhälle behöver ständigt underhåll, precis som en maskin. Förhållanden förändras, påfrestningar uppstår, om man släpper efter på det ena så slits det andra ut. Samhällsbygget kräver ständigt reparationer och investeringar. Varje reform kostar resurser, och finns inte de resurserna, så faller garantierna. Diskuterar man inte öppet de prioriteringar man gör så blir till slut bara tomma löften och lögner kvar.
Det är där vi är idag: löftena, garantierna och verkligheten stämmer inte överens. Den politiska klassen, alltså politiker och kommentatorer, måste börja orka ta sig an hantverket igen.
Ett exempel: Nerbrand vill ha en generösare flyktingpolitik. Förvisso skulle Sverige klara att ha en sådan. Men vilka resurser vill Nerbrand satsa? Vilka andra saker vill Nerbrand dra ner på? Orkar hon resonera om det? Eller tror hon att ironiska kommentarer om "pessimister" räcker?