Det råder ingen brist på artiklar som beskriver hur hemskt det skulle bli med Sverigedemokraterna vid makten. Och de har rätt. Om SD skulle få majoritet i ett riksdagsval kommer den svenska liberala demokratin som vi känner den att avskaffas. Man kunde tro att liberaler skulle ägna mycket kraft åt att resonera om hur SD:s väljare kunde fås på andra tankar, så att något sådant kan förhindras. Men nej, så är inte fallet. En märklig intellektuell och politisk paralys inträder, där smått desperata deklarationer ersätter politiskt tänkande. Vi serveras fraser typ "oh, så hemskt, vi måste stå upp mot SD".
Låt mig ta tre exempel från den senaste tiden. I Dagens Nyheter skrev Birgitta Ohlsson 1 augusti 2018 en krönika där motgångarna för liberala värden liknades vid vågorna på havet. Där kombineras en föreställning om att extremhögerns framgångar är att likna vid en slags naturkraft, där vi inte har någon del i skeendet, med en lätt konspiratorisk idé:
Många lät dem [populisterna] hållas alldeles för länge på europeisk nivå.
Underförstått: Hade dessa "många" bara "stått upp mot dom" (som det heter), så hade allt varit bra idag. Tyvärr, det går inte ihop.
Ohlsson avslutar sin betraktelse:
Kanske kan de [vettiga politikerna] inte i detta läge styra havets rörelser, eller som den amerikanske presidenten Abraham Lincoln uttryckte sig: ”En politiker är ansvarig för fartyget, inte för vågorna”. Men nog kan de vara tydliga kring riktningen: Att följa vågen eller leda fartyget till rätt hamn.
Finns här ens en politisk idé? Eller är det bara pratmaränger? I artikeln nämner Ohlsson faktiskt några sakfrågor, som bostadsbyggande och "bredare perspektiv på tryggheten". Men till saken hör att Ohlsson under sin tid som politiker inte har gjort något större väsen av sig i dessa frågor. Kanske inser hon nu sitt misstag...
I Sydsvenskan skrev Heidi Avellan 3 augusti 2018 om att "Ett land förändras så snabbt". Hon utgår från nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933.
Men poängen här är inte att antyda att någon är en ny Hitler, eller jämställa något parti med de tyska nazisterna, utan att påminna om att deras väg till makten och judeförföljelserna skedde i öppen dag. Ingen stoppade dem.
...
Historien upprepar sig inte. Att populister och nationalister griper kring sig idag – och att uttalade nazister marscherar också på svenska gator – innebär inte att 1930-talet går igen.
Därmed har skribenten kakan kvar samtidigt som hon behåller den: Nejdå, historien går inte igen. Men ser ni inte! Historien går igen!
Och slutligen, Sofia Nerbrand skrev 5 augusti 2018 att "Demokratin kan falla även i Sverige". Hennes analys framgår av rubriken. Hennes recept är följande, vilket jag väljer att inte kommentera vidare:
Att sprida tillförsikt är de politiska ledarnas viktigaste uppgift i valrörelsen 2018.
Vi är inne i en valrörelse, och då kan man inte begära nytänkande från politiker eller kommentatorer. Men när valdagen passerat så blir det dags att betrakta förödelsen, och ställa två frågor:
Tips: För att besvara den första frågan, så måste man våga tänka tanken att liberalismen och dess politik de senaste 20-30 åren kanske kan ha något att göra med saken.
Och för att besvara den andra frågan, så måste man fundera på följande: Hur kan stödet för SD minskas? Alltså: Hur kan några av de som lagt sin röst på SD förmås att lägga sin röst på ett annat parti? Det här evinnerliga tjatet om att "stå upp mot SD" har bevisligen inte lyckats med den uppgiften, eller hur?
Paralysen inför SD kan brytas bara genom att vi liberaler vågar ta tag i dessa två frågor på ett intellektuellt hederligt sätt. Vi behöver genuint politiska resonemang som syftar till en fungerande och för många väljare attraktiv politik.