Är moral biologiskt programmerad?

Vilken är förhållandet mellan biologi och moral? Den frågan berördes i en Twitter-diskussion (som egentligen handlade om en annan fråga). Där yttrades följande av filosofen och skribenten Jesper Ahlin Marceta:

Den korta frasen provocerade mig till att försöka formulera tankar om just den saken, eftersom jag har läst och funderat en del om detta på sistone.

Man kan avse olika saker med frasen "biologiskt programmerad moral". Men innan jag kommer till det, låt mig först göra några grundläggande observationer:

• Spelar biologi någon som helst roll för moral? Ja, det gör det. Det är ett ganska trivialt påstående, i en viss mening. Endast en biologisk varelse kan vara ett moraliskt subjekt, en aktör vars handlingar man rimligen kan anlägga moraliska synpunkter på. (Jag ignorerar här den för tillfället hysteriska uppståndelsen kring AI:s utveckling.) En sten eller en orkan har många egenskaper, men moral är inte en av dem.

• Den biologiska varelsen inte kan vara vilken som helst. En manet eller en ek är inte mer moraliska subjekt än en sten. Är en katt moralisk? Knappast; den som haft en katt vet att total skamlöshet och hänsynslöshet är några av dess egenskaper, vid sidan av dess bedårande gullighet och kärleksfullhet. En chimpans? Jo, vissa rudiment till moraliskt uppförande kan spåras, mer om det nedan. En människa? Ja. (Eller åtminstone ganska ofta...)

• Någonstans i evolutionen efter (eller omedelbart före) den gemensamma föregångaren till chimpansen (vår närmaste evolutionära släkting) och människan (Homo sapiens) för ca 6 miljoner år sedan, så skedde alltså genetiska förändringar som på något sätt ledde till att vi människor blev de moraliska varelser vi är idag.

• Det har gjorts försök att uppfostra chimpanser i helt mänskliga miljöer med endast människor, i syfte att testa om miljö och kultur kan påverka deras utveckling. Resultatet är att det påverkar, men endast marginellt. De chimpanserna förblir chimpanser, kognitivt och moraliskt.

Min slutsats av detta är att människor har en "biologiskt programmerad moral" i den betydelsen att vi är biologiska varelser med en viss uppsättning gener som på indirekta vägar leder till att vi blir moraliska varelser. Det finns, som så ofta, ett mått av variation, så att det vi kallar psykopati hos vissa människor leder till en frånvaro av moraliskt tänkande. Det är undantaget som bekräftar regeln.

Det finns numera en hel del empiriskt stöd för tanken att vi människor utvecklar ett moraliskt förhållningssätt tidigt i vår utveckling som barn. Michael Tomasello, en framstående psykolog som bl a har jämfört chimpanser och människobarn i olika experiment, har i boken A Natural History of Human Morality sammanfattat sina resultat.

En central slutsats är att moral har sin grund i människans unika förmåga till samarbete. Inte bara sin grund: moralen utgör också en förutsättning för samarbete. Tomasello beskriver t ex ett experiment där två barn, tre år gamla, måste samarbeta för att nå ett mål. Experimentet är riggat så att samarbetet resulterar i att de två barnen får mycket olika belöningar, trots likartad insats. Det visar sig att den som fått mest påtagligt ofta delar med sig, om än ibland efter en verbal protest från det förfördelade barnet. Nya samarbeten kan därefter ske, eftersom båda ser att det är gynnsamt, även när belöningarna initialt fördelas snett.

Detta sker inte hos chimpanser. Om samarbetet alls sker, så är det den sedan tidigare fastställda hierarkiska positionen som bestämmer vilken av chimpanserna som tar hela belöningen. Inte oväntat havererar sedan samarbetet dem emellan. Varför ska den som inte får något bry sig om att delta?

Tomasello redovisar flera andra experiment som alla pekar mot att det finns en grundläggande moralisk inställning, instinkt om man så vill, hos små barn. Och det är samarbetet som är den centrala faktorn. Om experimentet är utformat så att två barn helt utan samarbete får olika stora belöningar, så är benägenheten att dela med sig mycket begränsad, långt mindre än om man har samarbetat.

I ett annat experiment testade man hur chimpanser agerar i det så kallade ultimatumspelet: En part har makt att föreslå en fördelning av en belöning mellan sig själv och en annan part. Den andra parten kan acceptera förslaget. Eller hen kan vägra, varvid ingen får något. En självisk, ekonomiskt rationell aktör bör i sådana lägen acceptera vilken sned fördelning som helst, bara hen får något alls. Människor gör det inte. Många försök har visat att människor oftast vägrar att acceptera starkt ojämlika fördelningar. Den som erbjuds en liten andel vägrar, och därmed får ingen något. Det är inte strikt ekonomisk rationellt. Varför inte ta det lilla som erbjuds?

Chimpanser, däremot, agerar mycket mer som ekonomiskt rationella aktörer. De tar vad som erbjuds, strunt samma ifall den som gör fördelningen tar mycket mer. Den som får litet är nöjd med det, och bryr sig inte om fördelningen. Något tillspetsat skulle man kunna säga att chimpanser tycks vara bättre nyliberaler än vad människor är.

Även om det således finns avgörande skillnader mellan chimpanser och människor vad gäller moral, så finns som sagt vissa rudiment till moral hos chimpansen. Primatologen Frans de Waal skriver i boken The Bonobo and the Atheist. In Search of Humanism Among the Primates att moralen har byggts "underifrån" i evolutionen, med en början i mor-barn-förhållandet, och att dess utveckling måste spåras till den gemensamma föregångaren till chimpansen, bonobon (en art som är snarlik chimpansen, med med stora skillnader i uppförande) och människan, eller tidigare.

I ett omtalat experiment fick ett par kapucinapor var sin belöning efter att ha utfört en viss handling. När båda fick en gurkbit, som de är sådär förtjusta i, så gick det bra. När en av dom fick en vindruva, som de uppskattar mycket mer, så blev den andra apan så förgrymmad att hen slängde sin eländiga gurkbit på människan som ledde experimentet. Även om tolkningen av experimentets resulat har orsakat viss kontrovers, så ligger det nära till hands att se åtminstone ett embryo till moralisk upprördhet över en orättvisa i detta uppförande.

Frans de Waal har också i boken Primates and Philosophers: How Morality Evolved diskuterat det han kallar "the veneer theory of morality", ungefär idén om moral som fernissa. Det handlar om att många, framförallt evolutionärt inspirerade tänkare, ser människans moral som ett slags fernissa, ett ytskikt, ovanpå en solid kropp eller kärna av evolutionär själviskhet. Moral som hyckleri, skulle man kunna säga. De Waal argumenterar, i mitt tycke övertygande, för att altruism och moral är mer än så, att de måste ha evolutionära rötter, och att fernissa-teorin måste vara fel. Idén att vi människor av någon anledning anammat moral som en slags konstgjord och i grunden onaturlig företeelse är egentligen ganska märklig. Den är ett slags inversion av idén att moralen har givits oss av Gud.

Så tillbaka till frågan om huruvida moralen är biologiskt programmerad. Under de senaste 20-30 åren så har mycket hänt inom forskningen om människans evolution. En slutsats av forskningen som Tomasello, de Waal, och många andra har genomfört är att människan är i grunden moralisk, och att detta måste ha en evolutionär grund. Så i den meningen är moralen biologiskt programmerad. En observation vid sidan av: fackfilosofer börjar inse att evolution är relevant för moral. I den ovan nämnda boken Primates and Philosophers bidrar fyra filosofer med synpunkter utifrån de Waals text. I boken The Birth of Ethics: Reconstructing the Role and Nature of Morality anlägger Philip Pettit ett delvis evolutionärt perspektiv, och den innehåller en kommentar av Tomasello. Jag tror att här finns mycket mer att göra.

Men notera ett viktigt ord i det som sägs ovan: "grund". Att något är en grund betyder inte nödvändigtvis att det helt bestämmer det som sedan följer. När man säger att evolutionen av samarbetet utgör en grund för moralen, så innebär det inte att moralen restlöst kan reduceras till evolution eller biologi. Om vi ser framför oss en husgrund på en byggarbetsplats så kan vi inte dra några säkra slutsatser om hur det hus som skall byggas kommer att se ut. Vi kan förmodligen utesluta vissa typer av hus. Man bygger inte en skyskrapa på en torpargrund. En grund ger vissa begränsningar, men den bestämmer inte allt som följer.

Så är det även med den biologiska grunden för moralen. Den innebär vissa begränsningar, och vi kan förmodligen lära oss en hel del om hur moral fungerar genom att undersöka dess utvecklingshistoria. En av de saker vi helt uppenbart kan se är att moral interagerar med kultur, i vid mening. Kultur kan sägas bygga på normer: här i vårt gäng gör vi saker och ting på detta sättet, inte på andra sätt. Kopplingen till moral är tydlig. Moraliska problem får olika lösningar som skiljer sig åt mellan kulturer.

Moral är alltså inte biologiskt programmerad i betydelsen att den i sin helhet bestäms av biologin. Evolutionen har inte programmerat in i oss en inställning till vad som är rätt och fel i varje fråga vi kan ställas inför. Kultur och civilisation är inte onaturliga förvanskningar av en naturlig, ursprunglig moral. Vi är kulturella varelser - vilket för övrigt också måste vara kodat i våra gener - och eftersom poängen med kulturella mönster är att de skiljer sig åt, så gör med nödvändighet även moraliska regler det. Men det finns förmodligen gränser för hur mycket mänskliga moralsystem kan skilja sig åt, gränser som har satts av vad som evolutionärt kan fungera.

Vilka dessa gränser är, och hur olika sätt att bygga moral kan se ut, där finns många fruktbara frågor att ställa och diskutera. Till det tänker jag återkomma. Låt mig bara ge en föraning om i vilken riktning jag tror några svar kan sökas: Moral, kultur och samarbete är intimt kopplade till varandra. En väg till att förstå moral är alltså att undersöka hur den hör ihop med kultur och samarbete.