I Dagens Nyheter skriver Malin Ullgren om framtidstro och klasskamp. Hon vill se mer av konflikt mellan Socialdemokrater och Moderater, och att den konflikten ska handla om klass och sociala orättvisor. Hon önskar sig en plan:
Vad som då behövs, för en återfunnen framtidstro, är känslan av stora ambitioner och en plan. Åtminstone i det överblickbara, svenska sammanhanget.
Hon refererar till Jonas Hinnfors som på SVT Debatt skriver att:
Stödet [för Sverigedemokraterna] kan snabbt falla samman om de etablerade partierna lyckas återupprätta konfliktlinjer kring ekonomi och sociala frågor.
Det här verkar litet bakvänt. Borde inte visionerna och förslagen vara det centrala? Som Ullgren och Hinnfors resonerar verkar det som att huvudpoängen är konflikten som sådan, inte vad den handlar om.
Altför ofta tycks utgångspunkten vara: Hur pressa tillbaka Sverigedemokraterna? Och så presenterar man ett recept för vad alla övriga partier ska göra för att nå detta allt överskuggande syfte. Det är en märkligt SD-centrisk världsbild.
Det finns stora samhällsproblem som är viktiga alldeles oberoende av SD:s eventuella roll i det hela. Det primära måste rimligen vara: Vilken politik bör föras?
Sociala orättvisor och klasskamp har diskuterats en hel del på sistone. Det märkliga är att ingen från vänstern tycks ha några handfasta krav. Handlar det om mer bidrag och mer skatter? Det tycks vara implicit, men märkligt nog är kraven sällan konkreta. Jag tror det beror på att många i vänstern känner att det inte riktigt håller. Höjd A-kassa eller ny fastighetsskatt tycks inte vara tillräckligt för att elda klasskampen.
Klasskamp i dagligt vänster-tal handlar om att ändra makt- och resursfördelning mellan samhällsklasser. Klassernas existens tas för given. Att upphäva samhällsklasserna som sådana tycks inte vara aktuellt för vänstern. Kanske är det just det som är problemet.
Här finns en utmaning för andra rörelser. En politik vars uttalade syfte är att avskaffa klassamhället skulle bli intressant. Särskilt om den bygger på insikten att målet kan nås genom att alla blir medelklass. Alltså inte en kamp klass mot klass, utan en politik där underklass och arbetarklass förvandlas till medelklass.
Man kan tolka en del av moderaternas politik på det sättet. Floskeln "det nya arbetarpartiet" har sin resonansbotten i just detta, att traditionell arbetarklass vill bli, och till stor del redan är, medelklass.
Kan det vara dags för de progressiva krafterna i svensk politik att formulera en politik på denna grund? Det vore onekligen en mer långsiktig och i grunden mer radikal ansats än att bara justera förhållandet mellan klasserna litet grann. En medvetet formulerad politik för medelklassens utbredande skulle kunna passa såväl S som FP mycket bra.
En politik som är inriktad på att förvandla underklassen, eller åtminstone deras barn, till medelklass, skulle vara ett ambitiöst projekt. Ironiskt nog skulle vänstern förmodligen inte uppskatta det. Men det är ju en bisak. Frågan är: Skulle det vara en progressiv politik?