Nike Markelius berättelse om sin väg genom "Jobb- och utvecklingsgarantin" i Dagens Nyheter 20 jan 2013 har givit upphov till flera kommentarer. Bland annat skriver Ann Heberlein att "Alla har rätt att behandlas som individer". Det låter vackert, men vad betyder det? Och stämmer det?
Som Jens Liljestrand noterar i Expressen är det svårt att kommentera Markelius utan att riskera anklagas för att "sparka nedåt". Även om hennes text helt uppenbart utelämnar fakta så är det klart att hon befinner sig i en livskris. Det kritiserar man inte.
Men man kan granska de krav på samhället som Markelius och andra ställer. Frågan om individuell behandling kontra lika behandling tror jag är en av de intressantaste aspekterna.
Ann Heberlein, teolog vid Lunds universitet, skriver:
Jag tror att individens berättelse om sina unika erfarenheter är avgörande i vår förståelse av vår värld och vår samtid. Där, i mötet mellan [...] det privata och det offentliga är samhällets värderingar och normer tydligast. [...] Varje människa [...] har rätt att ”behandlas annorlunda”, det vill säga att behandlas som en individ, som ett subjekt. [...] Varje människa har, i alla situationer, en rätt att behandlas i enlighet med sitt värde som människa.
Heberlein tillstår att individen har ett ansvar för sin egen försörjning. Men hon anser ändå att Markelius har behandlats fel. Rimligen måste det handla om något djupare än att några personer hos Arbetsförmedlingens "kompletterande aktörer" har uttryckt sig klumpigt. Frågan är vad?
Ett grundläggande värde i ett civiliserat samhälle är att alla människor har lika värde. Alla är lika inför lagen. Jämlikhet är ett grundläggande värde för alla politiska rörelser som har sina rötter i Upplysningen, även om jämlikhetsidealets innehåll och kontext skiljer sig kraftigt åt mellan ideologierna.
Alla människars lika värde hänger samman med idéen om människan, individen, som ett moraliskt subjekt. Om vissa personer behandlas olika av någon anledning såsom ras, börd, kön, etc, så degraderas deras ställning som subjekt. Rättigheter och ansvar är intimt kopplade till varandra. Om man inte har samma rättigheter, så kan man inte heller ha samma ansvar.
Detta har konsekvenser för hur ett rättvist välfärdssystem måste vara uppbyggt. Om det skall finnas ett skyddsnät, i form av till exempel a-kassa, så måste de grundläggande reglerna gälla lika för alla människor. Förmåner och skyldigheter måste baseras på objektivt fastställda parametrar, som ålder och utbildning. Reglerna måste vara generella. Det råder en motsättning mellan kravet på generalitet och önskan att ta hänsyn till en människa som enstaka individ.
Markelius skriver att hon på Arbetsförmedlingen "hade en vänlig kvinna till handläggare som lärt känna mig". Ingen skulle få för sig tanken att denna vänskap skulle till exempel berättiga Markelius till 50% högre a-kassa än för någon annan person. Här betyder alltså kravet på att bli behandlad som en människa just att det finns benhårda regler som inte kan tänjas. Därför att om Markelius skulle få en sådan individuellt bestämd förmån, så skulle det innebära en fundamental ojämlikhet gentemot andra människor.
Kanske är det så att åtgärderna efter a-kassan som fas 3 och annat befinner sig i ett ingenmansland mellan generella åtgärder och individuell terapi, en skymningszon som är obegriplig och därigenom framkallar vanmakt. Man kan tänka sig två linjer för förändring: Antingen har man generella och strikta tidsramar när en person inte längre omfattas av a-kassan, varvid socialbidrag eller regelrätt sjukskrivning måste ta vid. Eller så har man helt individualiserade handlingsplaner och bidragsvillkor. Vad är rimligt? Vad är rättvist? Och vad är effektivt när det gäller att få en individ i arbete igen? Där ligger dilemmat.
Heberlein aktar sig noga för att konkretisera sin ståndpunkt. Hon upprepar flera gånger sin sats att individen har en rätt att behandlas som en människa, men vad det skulle betyda konkret går hon aldrig in på. Hon ser noga till att hålla sig på elfenbenstornets obefläckade höjder. Att föreslå några konkreta förändringar av a-kassan vore fjärran från Heberlein. Det är enklast så.