Eva Franchell: Partiet, en olycklig kärlekshistoria

2013-02-27

Eva Franchell, journalist, ledarskribent på Aftonbladet och en gång pressekreterare hos Anna Lindh, har skrivit en politisk memoar, en berättelse om sitt liv i relation till Partiet, det vill säga det socialdemokratiska. En innehållsrik och underbart lättläst text som berättar om Socialdemokraternas utveckling.

Det är också en mer allmängiltig svensk samtidshistoria, visserligen från en persons perspektiv, men ändå med en bred och ärlig ansats. För mig som är några år yngre än Franchell, och inte socialdemokrat, är igenkänningsfaktorn ändå hög. Hennes berättelse fyller i med många detaljer och historier, från samhällsutvecklingen i stort, in i regeringskansliets mörka vrår. Skildringen börjar med 70-talets vänster och når fram till 2011 års Juholt-kalabalik, som berättas med ilska, förundran och besvikelse.

Besvikelsen ligger som en dov ton över hela berättelsen. Det inledande citatet från Hasse&Tage börjar: "Vi som satts att leva i besvikelsen epok...", och i bokens första avsnitt skriver Franchell:

Socialdemokraterna skapade det moderna Sverige som jag växte upp med.

[...]

När jag gick ut skolan för över fyrtio år sedan var hela min framtid utstakad. Jag skulle skaffa mig jobb och familj för att sedan betala skatt och leva lycklig i alla mina dagar. Men så gjorde vi inte i min generation. Vår revolt var tacken.

[...]

Vi är de första individualisterna och det var vi som trashade folkhemmet.

Och redan här tror jag man skönjer den ömma punkten i Franchells berättelse: Den har väldigt svårt att handskas med medelklassen. Och jag tror det har att göra med att socialdemokratin som helhet har en mycket besvärlig relation till medelklassen.

Franchell illustrerar Socialdemokraternas självbild när hon berättar om sin tid på 70-talet som journalist i Norrtälje:

Det var först i Norrtälje jag förstod hur hela arbetarrörelsen hängde ihop. I Sverige bildade arbetarna fackföreningar [...]

Facket blev ryggraden och partiet utövade dess politik. De unga killarna som en gång hade fått jobb på bruket eller gjuteriet gick med i facket, SSU-klubben och så småningom fick de en plats [...] kanske till och med i riksdagen. De byggde välståndet och sedan förvaltade de det.

[...]

Från början var det arbetarnas parti, men med hjälp av barnbidrag, pensioner och sjukersättning vann man också nästa generation.

Här studsade jag till: Det naturlig ordvalet i den sista meningen tycker jag borde vara "medelklassen", inte "nästa generation". För det var ju det som hände. Socialdemokratins dominans under så många år byggde på dess förmåga att inkludera framförallt de lägre tjänstemännen tilsammans med arbetarna i en ny medelklass. Målet för reformarbetet var att arbetarna skulle uppnå det ekonomiska och sociala välstånd som den högre medelklassen hade.

Men socialdemokratins historiska dilemma är att man samtidigt som höjde arbetarklassen till medelklass, så har rörelsen själv inte kunnat göra den klassresan. Rörelsens identitet är fortfarande "arbetare". Den nya medelklass man har frambringat har inte en hemvist i socialdemokratin. Det är som om Socialdemokraterna arbetade för att avskaffa sig själva.

Medelklassen tycks följaktligen vara ett mycket infekterat ämne i dagens interna socialdemokratiska debatt. Vänsterfalangen vill inte veta av medelklassresonemang, man fnyser åt folket i villa och bostadsrättser. Man vill fokusera på arbetare och de ekonomisk och socialt svaga. Högerfalangen klarar inte riktigt av att hävda medelklassen som politikens centrum, och vill inte heller släppa begreppet arbetare. Kvar blir en vacklande hållning som till exempel tar sig uttryck i att först säga nej, sedan ja, till Alliansens jobbskatteavdrag, som ju i högsta grad är medelklasspolitik.

Franchell blir tidvis riktigt bitter över medelklassen:

Marginalväljarna har glömt att de hade en farfar som var gjuteriarbetare och var en del av den kollektiva arbetarklassen. De har moderna och mer personliga problem som till exempel amorteringarna på bostadsrätten eller bristen på parkeringsplatser på Södermalm. [...] Södermalm är marginalväljarnas Mecka.

Men allvarligt talat: Kan man begära att någon ska lägga sin röst på grundval av vad ens farfar hade för yrke? Det är väl bättre om man lägger sin röst för det samhälle som man vill se sina barn växa upp i?

Franchell har många intressanta resonemang som är relevanta för långt fler än inbitna socialdemokrater. Men hon uppvisar en oförmåga att se sambandet mellan bristen på framtidsinriktad politik och partiets medelklassnoja. Det är inte så konstigt, samma problem har Socialdemokraterna i allmänhet. Om de lyckas lösa upp den knuten, och formulerar en politik som inkluderar medelklassen istället för att alienera den, då har de nog regeringsmakten i sikte igen.

Avslöjande: Jag känner en av Eva Franchells bröder, så jag har nog någon gång träffat Eva på fest, men jag känner henne inte. Och jag bor på Södermalm.