Dagens Nyheters huvudledare 17 mars 2013 för ett så märkligt resonemang att man tvingas ställa frågan: Eftersträvar DN:s ledarredaktion att vara intellektuellt ärlig eller inte?
DN skriver om de papperslösa, alltså de personer som åberopat flyktingskäl för att få uppehållstillstånd i Sverige, men som har fått avslag:
Man behöver inte förespråka fri invandring för att förnimma hur den demokratiska rättsstatens ideal skorrar mot den situation papperslösa invandrare befinner sig i. Skälet är att det finns en inbyggd spänning mellan å ena sidan den demokratiska staten, å andra sidan reglerad invandring.
[...]
Flyktingamnesti, föreslår en del. I vissa givna situationer kan det vara det enda rimliga och humana. Men det är ett slags sista utväg, en städfunktion i ett trasigt system.
Därefter redogör DN för en idé som statsvetaren Ludvig Beckman har:
Borde papperslösa ges rösträtt? Tanken kan verka absurd men saknar inte logik.
Den senaste tidens debatt om de papperslösa (eller illegala invandrare, om man så vill) har handlat om två saker:
Dessvärre har många debattörer antytt att ett "ja" på den första frågan automatiskt leder till ett "ja" på den andra, dock påfallande ofta utan att vara tydliga med den slutledningen. Det finns en ganska uppenbar anledning till att man slirar med sitt svar på den andra frågan: Om man svarar "ja" på den, så betyder det rent logiskt att man vill ha fri invandring. Och det ryggar de flesta debattörer för.
Man vill helst både ha kakan och äta den. Vara mot avvisningar, men inte för fri invandring. Det är möjligen förlåtligt att man intar den ståndpunkten om man inte insett hur det hänger ihop. Då är man bara förvirrad. Men om man svarar "ja" på båda frågorna, och mycket noga och medvetet undviker att tydliggöra att det betyder att man är för fri invandring, ja, då är man intellektuellt oärlig.
Jag har tidigare kritiserat Ann Heberlein för att hon hemföll åt denna oärlighet. De flesta andra inlägg i debatten har samma brist, även om det inte alltid är lika klart om det beror på förvirring eller oärlighet. De tävlar med varandra i att vara mest moraliska genom att i högstämda ordalag kräva stopp för polisens metoder. Men om fri invandring eller inte, icke ett ord. Kristian Lundbergs inlägg 25 feb 2013 var ett tydligt exempel. Där fanns bara åsikten att alla avvisningar är omänskliga. Inget om vad den logiska slutsatsen då måste bli. Och så har debatten rullat på.
Jonas Hassen Khemiris mångomtalade inlägg i DN 13 mars 2013 fogar sig intressant nog inte riktigt i den mallen. Hans drabbande redogörelse för svensk vardagsrasism har kommit i centrum för debatten. Men det finns en central formulering i Khemiris text som förbigåtts under öronbedövande tystnad:
Och ni säger: Men hur ska vi kunna kombinera ett brett socialt skyddsnät och samtidigt välkomna alla? Och vi skrapar fötterna i marken och harklar oss, för om vi ska vara helt ärliga så har vi inget klockrent svar på det.
Nej, just det. Inte heller Khemiri är för fri invandring. Även han inser dess problem. Han är ovanligt explicit. Få andra debattörer har såpass tydligt erkänt problemet.
Khemiris text fortsätter efter detta citat på ett retoriskt magnifikt sätt, som gör att hans erkännande om den fria invandringens problem helt drunknar. Man kan spekulera i om det inte är fullt medvetet från Khemiris sida. Den ärliga funderingen kring fri invandring kändes litet jobbig, alltså dundra på med det tunga retoriska artilleriet i det därpå följande, så glömmer folk vad som stod i början av stycket...
Det är självklart viktigt för den allmänna debatten att den förs med utgångspunkt i intellektuell ärlighet. Alltså att man tydligt redogör för sina åsikter och argument, och försöker få det hela att hänga ihop. Att helt enkelt vara rak. Att ta sina meddebattörer på allvar. I flykting- och invandringsfrågor är det kanske än viktigare, därför att en populär tankefigur hos Sverigedemokrater och andra är att "eliten" ljuger och hycklar om dessa frågor. Då väger ansvaret ännu tyngre på att faktiskt anstränga sig för att uppnå intellektuell ärlighet. Det är därför som DN:s sätt att argumentera är så problematiskt. Det är skadligt för debatten.
Jag har tidigare kritiserat DN:s pinsamma argument att "polisen borde ha andra saker att göra", ett argument som ledarskribenten Erik Helmerson därefter återupprepat, vilket dessvärre visar att det inte var en tillfällig lapsus.
I dagens ledare fullföljer DN sin linje. "Man behöver inte förespråka fri invandring", skriver man. Nehej? Vilka man? Är det DN som kanske leker med den idén? DN:s ledarredaktion undviker här extremt noga att ta ställning. Det är inte en slump. Det är inte ett förbiseende. Det är utstuderat, fullt medvetet, och därmed helt igenom oärligt.
Sedan skriver DN att "Flyktingamnesti, föreslår en del." Jasså? En del, vilka kan det vara? Är det DN? Eller är det någon annan? Och vad tycker DN egentligen om förslaget? Som svar får läsaren bara en vag fundering.
Och så kronan på verket: Förslaget om rösträtt för papperslösa. Som DN verkligen inte tar ställning till, nej, nej, gud bevare oss! Man vill bara framhålla att "tanken inte saknar logik". Vad betyder det? Säg det. Sedan skriver man:
Ett genomförande vore sannolikt förknippat med oöverstigliga praktiska såväl som principiella hinder.
Och exakt vad betyder detta? Att det är ett idiotiskt förslag, kan den naive läsaren kanske tro.
Men det verkar inte DN tycka. Jag tvingas skriva "verkar", för tydligt är det inte. DN meddelar nämligen på ett närmast komiskt förnumstigt sätt att:
Inte desto mindre illustrerar resonemanget det fundamentalt felaktiga i synen på papperslösa som också rättighetslösa.
Så man kan alltså använda ett befängt förslag, som man själv (förmodligen) inte tror på, som ett argument för en annan ståndpunkt? Jag kan inte tänka mig att DN menar detta på fullt allvar. Men likafullt skriver man så.
DN:s ledarredaktion har slagit in på en linje som kräver en förklaring. Om man vill undkomma anklagelsen om intellektuell oärlighet, så har man bara två saker att göra: