En essä i New York Review of Books 25 april 2013 av Mark Lilla om den liberale idéhistorikern Isaiah Berlin fångade mitt intresse. Berlin är kanske mest känd för sin diskussion av distinktionen mellan negativ och positiv frihet. Men minst lika intressant är det han har skrivit om upplysningsidéerna och reaktionerna mot dem.
Lilla återberättar historien om hur den unge filosofen Isaiah Berlin, i krigstjänst på brittiska ambassaden i Washington DC, under en lång flygning till London 1944 i ett obekvämt militärflyg, kommer till slutsatsen att hans påbörjade akademiska bana inom den analytiska filosofin inte var den rätta. Han ville "veta mer vid slutet av sitt liv än i början". Efter kriget sadlade han om och blev något som vi idag kallar idéhistoriker.
Det betraktades då som ett slags nerköp; historia var en sak, filosofi något annat. Och i Oxford var det självklart vad som stod högst i rang. Lilla skriver att när han idag läser om Berlins essäsamling Against the Current så framstår det som uppenbart att Berlin i själva verket aldrig övergav filosofin, och det är idag svårt att förstå att det inte var tydligt redan då. Idéhistoria var för Berlin filosofi med andra medel.
Inspirerad av Lilla har jag läst om några av Berlins essäsamlingar. Det var minst 25 år sedan jag läste Berlin, så det blev ett slags återseende, där somt verkar vara exakt som jag kom ihåg det, medan annat ser annorlunda ut. Samma, men ändå inte. Är det erfarenheternas perspektiv, de historiska skeendena under de senaste 25 åren, eller något annat? Hur som helst, jag imponeras idag långt mer av Berlins texter än jag gjorde i mina yngre år. Om inte annat, så är de en fröjd att läsa. Om ni inte har något annat för sommarens hängmatta, varför inte hans Essäer om frihet (Four Essays on Liberty) som finns på svenska sedan 2011?
Isaiah Berlins idéhistoria är en komplicerad väv av frågor och svar, problem och lösningar, värderingar och omdömen, där det gäller att spåra hur tänkarnas idéer på märkliga vis transformeras och vrids i olika perspektiv. Idéernas innebörd förvandlas genom att införlivas i nya sammanhang. Lilla använder en musikalisk metafor: Berlin urskiljde musikaliska motiv, korta melodislingor som återanvänds på olika sätt av olika tänkare. Berlin lyssnar in sig hos de olika tänkarna, och kan därigenom visa hur dessa motiv binds samman framåt och bakåt, och var brytpunkterna finns.
En kvalitet hos Berlin är att han försöker beskriva en filosofs resonemang inifrån, i syfte att tydliggöra attraktionen hos tankarna. Varför filosofen fann att de olika idéerna hörde ihop i ett sammanhang.
I boken "Against the Current" återfinns essän "Nationalism: Past Neglect and Present Power", ursprungligen skriven 1972. Berlin diskuterar där en intressant blind fläck hos de stora tänkarna under 1800-talet. Många av dem, från Condorcet, Saint-Simon, Fourier, Marx, till Mill och Tocqueville, hade olika idéer om samhällets framtida utveckling. Men märkligt nog förutsåg ingen av dem nationalismens framtida betydelse. De ignorerade inte nationalismen, men de såg den som ett fenomen på utdöende. Den var något som den historiska utvecklingen, såsom dessa tänkare antingen förutspådde eller önskade, skulle göra obsolet. Hur fel de hade blev smärtsamt tydligt 1914, för att inte tala om senare under 1900-talet.
Berlin diskuterar vad orsaken till denna anmärkningsvärda fadäs kan vara. Hans gissning, något mer vill han inte kalla det, utgår från att nationalism bygger på en känsla av utsatthet, av hot, mot den nationella känslan (vilket inte är samma sak som nationalism). Men det räcker inte. Det måste också finnas en grupp av människor som på något sätt är direkt hotade i sina sociala positioner av samhällsförändringar som vänder upp och ner på deras värld, och som i nationalismen ser en möjlig väg framåt. Det kan handla om teknologiska förändringar, eller förändrade marknader, eller andra samhällsförändringar som drar undan mattan för en grupp människor som trots allt är tillräckligt starka för att kunna skaffa sig en röst och bilda en rörelse.
Berlin skriver att Durkheim tydligare än de flesta såg att den förstörelse av gamla traditionella hierarkier som industrisamhällets rationalisering innebar medförde social och emotionell otrygghet. Den ledde till en känsla av brist på värderingar och normer, anomie. Det var grogrunden för den trygghetsskapande nationalismen. Socialister och liberaler hade sina respektive visioner av vad som skulle ersätta de gamla hierarkierna, men nationalismen var starkare än dessa. Inte ens den ryska revolutionen, som Berlin hävdar var helt ren från nationalism i sin början, kunde fortsätta utan att anamma nationalistiska tankar, särskilt under andra världskriget.
Detta kanske är en början till analys av nationalismen. Det har hänt mycket sedan Berlin skrev denna essän. Det socialistiska östblocket har försvunnit. Välfärdsstaterna och EU har mognat och därigenom frambringat egna problem. Den europeiska nationalismen i våra dagar, i form av Sverigedemokrater och liknande rörelser, har delvis andra drag än de som Berlin diskuterar. Men Berlins grundläggande ansats, att det förutom nationellt medvetande måste finnas en känsla av djup social otrygghet, tror jag rymmer en viktig sanning.