Kan någon hjälpa mig att reda ut vad Stefan Jonsson egentligen menar i sitt inlägg på DN Kultur 12 augusti 2013? Han jämför "svenskt" våld (Stefan Jonssons citat-tecken) i form av hustrumisshandel med en "kurdisk-svensk far" som slår ihjäl sin dotter:
I båda fallen spelar kulturell fostran och kulturella normer en roll, men inte större roll i det ena fallet än det andra, och inte heller större roll än sociala, ekonomiska, psykologiska, familjemässiga och andra orsaker. Den största orsaken är det som i kulturteorin brukar kallas "situationen".
Detta begreppet "situationen" är kärnan i Jonssons resonemang om hederskultur och kvinnovåld. Så man skulle förvänta sig en beskrivning av vad detta "situationen" är för något. Vad innebär begreppet enligt kulturteorin? Men Jonsson ger ingen förklaring.
Jag har förgäves försökt finna en förklaring för vad "situationen" är inom kulturteori. Jag är visserligen en amatör vad gäller humaniora, men litet har jag läst. Kanske inte så mycket om kritisk teori (vilket jag förmodar är det Jonsson refererar till?), eftersom jag aldrig funnit det speciellt intressant, men jag kan inte påminna mig begreppet "situationen" i det sammanhanget. Google har inte lyckats hjälpa mig, ej heller Wikipedia. Så kanske kan någon läsare av denna blogg hjälpa till? Finns det någon artikel eller andra referenser?
Men låt mig ändå försöka klura litet på vad det kan handla om. Jonsson använder "situationen" som en förklaring till varför en irakisk-svensk far slår ihjäl sin dotter för att hon vill gå sin egen väg. Implicit i det resonemanget är att en helylle-svensk far (eller vad vi nu ska kalla honom) för det mesta inte gör så i samma läge. På vilket sätt kan "situationen" var "en orsak", som Jonsson skriver?
När man pratar om orsaker kan man mena olika saker. Om jag faller från en stege och skadar handen, så kan man säga att min klantighet var en orsak. Man nog är det så att gravitationen var en nödvändig faktor? Utan den, inget fall. Men det låter litet konstigt att benämna den som en orsak. Man utbrister väl förmodligen "mitt dumma klantarsel!", snarare än "jäkla gravitation!". Här är situationen så beskaffad att vissa nödvändiga förutsättningar för händelsen är så allmängiltiga att vi betraktar dom som en del av bakgrunden. Det anmärkningsvärda i just det här fallet är klantigheten i min handling, inte gravitationen.
Vi tänker oss en helt annat scenario: En huligan tycks vara på väg att slå sönder ett skyltfönster. En vanlig Svensson skulle förmodligen inte ingripa, medan en polis skulle göra det. Vilka är orsakerna? Polisens uppgift och utbildning, och Svenssons aversion mot att blanda sig i farliga situationer, skulle vi kanske anföra. Själva läget är detsamma i de två fallen, men Svensson och polisen har olika utbildning, olika roller, och därigenom agerar de olika i ett visst, givet läge. Vi skulle inte drömma om att prata om skyltfönstrets skörhet som en orsak i detta sammanhanget, helt enkelt därför att det är en trivial förutsättning.
Är det rimligt att i ett scenario som detta prata om "situationen" som en orsak? Endast om man i "situationen" inbegriper sådant som de inblandade personernas utbildning, roll och inställning! Alltså deras kultur, i bred bemärkelse. Eftersom det är det enda som skiljer, så måste man konstatera att de inblandade personernas kultur är den enda rimliga förklaringen till deras olika handlande. Med andra ord: begreppet "situationen" betyder inte att man kan trolla bort kulturens roll i människors agerande i olika sammanhang.
Min slutsats är att Jonssons åkallande av "situationen" inte är till någon hjälp för att åstadkomma det han önskar, nämligen att förringa begreppet hederskultur. Hur man än vrider och vänder på det, så måste den kultur - i vid mening - som en person befinner sig i, det samhälleliga sammanhanget, spela en roll. Alltså kan hederskultur vara ett relevant begrepp.
En liten sak till: Är det inte litet märkligt att den vänster som i andra sammanhang så självklart vill åberopa strukturella förklaringar till samhälleliga förhållanden, i dessa sammanhang så desperat vill förlägga orsakerna till den speciella, unika "situationen", något som man inte kan resonera om i generella termer? Jag tänker på vårens ilskna debatt om strukturell rasism, där förklaringsmodellerna var de omvända: Det svenska samhället är strukturellt rasistiskt, enligt vänstern. Att förklara till exempel en polis' agerande i ett visst fall med att han hade "en dålig dag" var en förklaring som vänstern hånskrattade åt. Nej, det handlade uppenbart om ett uttryck för polisens, och svenska samhällets, kultur av strukturell rasism. Där var det inte något snack om "situationen"!
Så när Jonsson skriver att "uppdelningen [mellan situation och kultur] är vetenskapligt ohållbar och intellektuellt oredig", då tror jag Jonsson inte riktigt tänkt igenom det hela. Så kan det gå.