Håkan Boström skriver på Dagens Nyheters ledarsida 9 jan 2014 om moderniteten och krisen i politiken. Hans resonemang är intressant, men det avslutas mycket illa.
Boström skriver att på 1960-talet uppnåddes ett "slags zenit för tron på politikens, förnuftets och därmed förändringens möjligheter", medan dagens mer fragmentariska världsbild paradoxalt nog har lett till mer grupptänkande och känslomässig positionering. Detta trots att de reella framstegen jämfört med 1960-talet är stora och genomgripande. Vi har genomgått kriser för både plantänkandet och för den rena marknadsekonomin, men inget tydligt alternativ har etablerat sig.
Dessa av erfarenhet vunna insikter om både marknaden och byråkratins inneboende begränsningar är uttryck för ideologisk behärskning, men också ett slags uppgivenhet. Samhället är mer komplext än vad några enkla modeller någonsin kan fånga. Det är en kris för förnuftet som springer ur förnuftets inneboende självkritik. Därför mer en kris för den förment rationella politiken än för det kritiska tänkandet i sig.
Här skulle man kunna förvänta sig att Boström börjar resonera om hur vår demokrati, vår civilisation, skall nalkas detta problem. Att han skulle fundera kring vad som bör göras.
Istället utmynnar hans resonemang i en slags politisk depression:
Det pessimistiska svaret är att när det blir svårare att projicera känslor, drömmar och förhoppningar på ekonomin tenderar politikens mer basala dimension att ta över. Vad den tyske rättsteoretikern Carl Schmitt har kallat ”vän-fiende-distinktionen”. Makt- och identitetskamp för dess egen skull. Vem tillhör egentligen folket? Vem ska få yttra sig? Vem ska ha makten att definiera andra? Den ekonomisk-ideologiska behärskningen riskerar paradoxalt nog att slå över i besinningslöshet.
När en liberal ledarskribent refererar till en nazistisk (att Carl Schmitt var tysk är i detta sammanhang en komplett irrelevant upplysning) rättsfilosof på ett till synes neutralt sätt, då är det illa med tilltron till den egna saken.
Svante Nordin skriver sålunda om Carl Schmitt i sitt stora verk "Filosoferna: Det västerländska tänkandet sedan år 1900":
Alla äkta politiska teorier förutsätter människornas ondska, framhåller Schmitt. Men den moderna liberala tidsåldern är optimistisk. Den vill inte se den mänskliga ondskan, inte erkänna människans farlighet för människan och därför heller inte nödvändigheten av politik.
Men det finns en liberalism som faktiskt ser människans ondska, och som också ser nödvändigheten av politik: Det är den liberalism som Karl Popper tydligast har formulerat. Hans analys handlar om demokratins roll som mekanism att tygla makten, snarare än som metod att kanalisera folkets så kallade vilja (se Johan Norbergs kolumn i Metro 9 jan 2014). Lägg till det Poppers syn på reformismens provisoriska, prövande karaktär, som bygger på insikten att människan inte är ofelbar, att även goda föresatser kan leda fel, och att ondska kan åstadkommas av även synbarligen goda människor. Kombinera till slut med Isaiah Berlins insikt om de goda värdenas inneboende inkompatibiliteter, så har vi en liberalism som betyder politik.
Men då måste det handla om politik som betyder något. Idag finns en stark tro att politik handlar om att propagera för de goda värdena, att det räcker att formulera slagkraftiga paroller till stöd för allt gott. Se till exempel Birgitta Ohlssons artikel om att "rösta bort intoleransen" (Expressen 3 jan 2014). Det är inget fel på den artikeln, samtidigt som allt är fel. Det är inte "vi" som kan "rösta bort rasisterna". Det handlar om ett politiskt parti som har svar (de må vara hur felaktiga som helst) på tillräckligt många människors oro och uppgivenhet inför framtiden. Därför kan inte "vi" rösta "bort" någon. Det är helt fel spår.
Att SD:s budskap till stor del består av kamouflerad rasism är sant, men det förklarar inte att de får såpass stort stöd. Jag har i denna blogg länge hävdat att man måste se Sverigedemokraternas (och deras övriga europeiska varianters) framgångar som ett uttryck för något utöver deras främlingsfientlighet. SD fångar upp många människors oro för bristen på framtid. Vi ser idag hur skolan och samhället misslyckas med att få en stor, och ökande, andel unga män att utbilda sig. De ser ingen mening med det. Detta är en sann kris. Att ha stora årskullar med unga män drivande i sysslolöshet och uppgivenhet är ett recept för framtida katastrof.
Om dagens politiker vill motarbeta främlingsfientlighet, då är det reella samhälleliga problem man ska vilja lösa med konkreta åtgärder. Och det är sådana förslag till åtgärder som de liberala ledarskribenter bör ägna sin energi åt. Inte att deprimerat referera reaktionära filosofer.