Dagens Nyheter rapporterar om "Jakten på en perfekt anställd" (2 februari 2014). Det låter som en dålig kopia av "Jakten på den vilda stenen".
Artikeln bygger på en intervju med Anders Knutsson, som är psykolog och som har jobbat "med att utveckla personlighetstester i över ett decennium" på företaget Assessio (vem hittar på dessa namn?). Inte helt oväntat tycker Knutsson att dylika tester är bra och viktiga, och de blir bara bättre och viktigare:
Enligt Anders Knutsson finns fem egenskaper som avgör vilka förutsättningar du har för att lyckas bra på arbetsmarknaden. Det handlar om emotionell stabilitet, utåtriktning, vänlighet, målmedvetenhet och öppenhet.
Jag läser detta, och undrar om vi här kanske har förklaringen till varför tågen inte går som dom ska, åldringsvården har problem, och lärarna inte klarar att hålla ordning i klassrummet.
För vad är det som saknas bland de egenskaper som psykologen räknar upp? Jo, förmågan att utföra uppgiften. Att vara yrkeskunnig. Att veta vad som ska göras, och hur.
För några år sedan var det magiska ordet i personalsammanhang social kompetens. Vad det betydde var aldrig särskilt tydligt. Kanske är Knutssons fem egenskaper en precisering av detta begrepp?
Ett grundläggande problem med den här sortens tänkande är att det är socialt extremt likriktande. Idealet för en svensk arbetsplats tycks vara att den skall vara en stor familjeliknande gemenskap där alla känner till varandras make/sambo och barn, och där man kan prata om bilen, hunden och barnens ishockey och hästar på lunchen. Allt skall vara lagom trivsamt. Kombinera detta med svenskens rädsla för konflikter, och du får en anställningspolitik som leder till en påfallande ensriktning.
Man kan till exempel notera att på det uppslag (i papperstidningen, på webben finns det inte) som detta reportaget presenterades, så finns det bilder på sammanlagt 7 personer, varav 5 är personalchefer eller liknande. Samtliga är helyllesvenska vita medelklasskvinnor i åldern sådär 35 till 45 år. Ingen direkt lysande framgång för mångfaldsidealet, med andra ord. En av dom var en fiktiv person från en TV-serie. Men inte ens där orkade DN välja en bild med någon som föll utanför den ramen.
Psykologen Knutsson uppvisar trots allt en liten spricka i den annars så perfekta fasaden, på frågan "finns det någon drömprofil":
– Det finns forskning som visar att det finns en tydlig koppling mellan de fem egenskaper som vi mäter och vilka förutsättningar man har för att lyckas bra på arbetsmarknaden generellt. Så ja. Men gällande specifika roller så kan den drömprofilen se lite olika ut.
Vi ska nog vara tacksamma för att psykologen inser att "drömprofilen" kan "se lite olika ut" beroende på arbetsuppgiften, eller som han kallar den, "den specifika rollen". Jo, man tackar!
Det har pratats en del om strukturell rasism, och jag tillhör de som inte tycker att det begreppet är vidare lyckat. Men när jag läser den här sortens okritiska reportage om "jakten på en perfekt anställd", då måste jag erkänna att jag förstår vad man kanske menar. Psykologen tycks inte inse att dessa fem kriterier fungerar utmärkt väl som svenskhetsfilter. Den kulturella komponenten i de fem kriterierna är nämligen mycket stor. Det kan till och med en amatör som jag se.
Nästa gång en invandrare frågar varför han eller hon inte fick jobbet trots utmärkta sakkunskaper, så kanske följande fråga är relevant: Utsattes vederbörande för ett personlighetstest, antingen ett formellt från Assessio, eller genom personalchefens försåtliga frågor om familj och fritid?
Det faktum att begreppet social kompetens har minskat i popularitet är kanske ett tecken på tillnyktring. DN:s okritiska reportage är dessvärre motsatsen. Om vi vill ha ett fungerande arbetsliv, och därmed ett fungerande samhälle, då är det dags att vi gör motstånd mot den sociala kompetensens tyranni och idioti.
Ett delmål är att se till att företag som Assessio tvingas till konkurs genom att vi vägrar använda deras tjänster. De är den strukturella rasismens nyttiga idioter.