Debatten kring #JeSuisCharlie går vidare. Det är intressant, och deprimerande, hur snabbt fokus kan skiftas över från mord, terrorism och förtryck till kränkthet. Stort nummer görs av hur skadliga skriftliga och verbala kränkningar skulle vara. Argumenten slirar iväg mot att sådana kränkningar är att jämföra med våldsdåd. Theodor Kallifatides skriver i Dagens Nyheter 14 jan 2014:
Hur kan någon ha rätt att göra det?
Han säger sig "med bultande hjärta" läsa DN:s ledare 7 jan 2014 som hävdar rätten att kränka. Det är ett motbjudande uttalande med tanke på vad som faktiskt hände i Paris. Sjutton personer mördades. Deras hjärtan slutade bulta. På riktigt. Inte som en litterär figur.
De senaste dagarna har det hänt en del i världen. Låt oss fundera på hur hemsk en verbal kränkning är, samtidigt som vi betraktar följande:
Vi kan även fundera på vad begreppet kränkning omfattar när man ser följande nyheter:
Så, med dessa saker i åtanke, är det då adekvat att tycka att skriftliga och verbala anstötligheter riktade mot religiösa tabun och föreställningar är verkliga problem?
Kallifatides tycker att:
Yttrandefriheten innebär att man kan yttra sig föraktfullt om företeelser och personer, till den gräns som lagen om hets mot folkgrupp utgör. Kallifatides vill förbjuda kränkningar i allmänhet. Vi får hoppas att han inte får sin vilja igenom.
Det syns mig nämligen helt nödvändigt att visa det yttersta förakt för, och att i största möjliga mån kränka de personer, de krafter, och det tänkande som ligger bakom de ovan nämnda händelserna. Kallifatides får gärna prata belevat med mördare, islamister, fascister och banditer om han så vill. Jag ser själv ingen anledning att göra det.