Bo Rothstein skriver mycket läsvärt om tillit och etnisk mångfald i Dagens Nyheter 1 nov 2015. Tillsammans med andra forskare vid Göteborgs universitet har 80.000 (!) personer i närmare 200 regioner i Europa intervjuats:
Vi kan visa att i regioner där rättfärdigheten hos myndigheterna uppfattas vara hög, där har en omfattande etnisk mångfald ingen negativ effekt på den sociala tilliten. Det är bara i regioner där befolkningen uppfattar korruptionen som hög och myndigheterna som orättfärdiga som en stor etnisk mångfald ger upphov till låg social tillit.
Låt oss lita på denna slutsats, även om ingen referens till primärpublikationen anges (om det nu finns någon sådan än?). Vad säger detta resultatet, och vad säger det inte?
Rothstein skriver att invandrare från länder med låg tillit, som kommer till ett land med hög, snabbt ökar sin tillit i det nya landet:
Det mest intressanta i denna forskning är att den viktigaste faktorn bakom denna ökning av tilliten är i vilken utsträckning de som invandrat uppfattar att de blivit rättvist och opartiskt bemötta av de danska myndigheterna.
Detta är intressant bland annat därför att det underminerar idén om strukturell rasism. Den går ju ut på att invandrare diskrimineras på allehanda sätt i sina nya länder. Om det vore generellt sant vore det rimligt att det skulle återspeglas i missnöje och besvikelse med det nya landet. Så tycks inte vara fallet. Därmed kan vi lägga det mångomtalade begreppet strukturell rasism åt sidan.
En sak vi inte kan säga något om utifrån dessa resultat är hur stort inflöde av flyktingar Sverige och andra länder kan hantera. Den forskning Rothstein refererar tycks inte ha tittat på tidsfaktorn, åtminstone skriver han inget om det. Även om Rothstein nämner exempel på massiv migration i början av sin artikel (som karelerna till Finland 1944) så är det tämligen uppenbart att dessa exempel har mycket liten relevans för vår situation idag.
En annan slutsats är att rättvist och opartiskt bemötande tycks vara fundamentalt. Det handlar inte om extra generöst bemötande, eller speciella, skräddarsydda åtgärder. Utan om opartiskt agerande, alltså att myndigheter och samhälle uppför sig lagenligt och förutsägbart mot invandrare på samma sätt som mot alla övriga medborgare. Även om jag inte är säker på att forskningen verkligen direkt mäter just exakt detta förhållande, så verkar detta vara en rimlig slutsats.
En tolkning av detta är att samhällskontraktet är en grundläggande idé som infödda såväl som invandrade personer kan fungera inom, och som är lätt att ta till sig, trots kulturella skillnader. Det är en lika optimistisk som varnande slutsats.
Optimistisk därför att den visar att vårt samhälle har en stor integrationspotential. Vi behöver inte uppfinna några helt nya förhållningssätt. Vi har det redan. Det heter: Likhet inför lagen. Välfärd med rättigheter och åtföljande skyldigheter.
Varnande på så sätt att om vi frångår opartiskheten, och tillåter olika parallella system att breda ut sig, så står vi inför en tillitskris som är djupt allvarlig.
Samhällskontraktet måste gälla alla som arbetar och bor i landet, och det måste gälla symmetriskt. Vi måste inse att allehanda medgivanden eller eftergifter som tycks vara generösa och välvilliga i det korta perspektivet kan vara förödande för samhällskontraktet i det långa.
Det är därför som ignorerandet av illegala ockupationer typ tältlägret i Malmö är så farligt. Äganderätt och rättsstaten är grundläggande delar av samhällskontraktet. Den undfallenhet som polis och övriga myndigheter har uppvisat i Malmöfallet innebär att samhällskontraktet för alla medborgare sätts ifråga. Skadan är redan skedd, även om det nu i skrivande stund ser ut som att lägret äntligen skall stängas.
Man kan konstatera att den sortens tramsargument som exempelvis skribenten Viktor Malm redovisar i Expressen 30 okt 2015 att "vräkningen i Malmö beror på rasistisk logik" endast är ägnat att devalvera begrepp som rasism och antirasism. Han skriver föraktfullt:
Viktigare än människor är lagen. Och viktigare än lagen är stadsutvecklingsplaner.
Se där ett exempel på moderiktigt intellektuell-populistiskt poserande. En närmast parodisk bild av litteraturvetaren som inte förstått något om hur samhället fungerar. Att det har med rättstaten att göra ligger inte inom hans synfält. (När jag läser om Malms text så börjar jag undra om den inte är satir. I så fall är den oroväckande bra.)
Ett annat sätt att erodera samhällskontraktet är det förslag som Jacob Lundberg, doktorand i nationalekonomi vid Uppsala universitet, framför i en artikel publicerad i Kristianstadsbladet 29 okt 2015:
Det tredje alternativet, som jag förespråkar, är att effektivisera mottagandet och minska bidragen till nyanlända. En sådan politikomläggning bör bygga på en grundläggande insikt: Det är bättre att bo i Sverige med relativt låg levnadsstandard än att bo i krigets Syrien eller i ett flyktingläger i Jordanien. Några heliga kor skulle behöva slaktas och svenskarna tvingas acceptera större klyftor i samhället.
Vad Lundberg i själva verket förespråkar är införandet av olika klasser i välfärden, en slags institutionaliserad välfärdsapartheid. Den som kommit som flykting skall endast i begränsad utsträckning få ta del av välfärden, på villkor som inte gäller för övriga. Lundberg anser att flyktingar skall hänvisas till att hitta sitt eget boende. Etersom den största påfrestningen Sverige idag upplever som en följd av flyktingströmmen är att vi slår i ett antal kapacitetstak i socialvården, migrationsverket, sjukvård, tandvård, på samma sätt som för bostäder, så är det fullt logiskt att Lundbergs recept även skulle utsträckas till dessa system. Hans argument mot att låta flyktingar gå före i bostadskön är att det "inte är politiskt möjligt", så varför skulle inte det gälla även alla andra funktioner i samhället som nu sträcks till bristningsgränsen?
Låt mig också påpeka det försåtliga med Lundbergs sistnämnda formulering. Om man skriver "politiskt omöjligt" så vill man påskina att det egentligen vore det korrekta, men att allehanda irrationella krafter stoppar det. Lundberg vill inte erkänna att det svenska välfärdssystemet bygger på ett samhällskontrakt och en jämlikhetstanke. Om välfärden inte längre kan fungera för alla som vistas legalt i landet, så bryts kontraktet. Alla de som idag lever och verkar i Sverige kommer att ha anledning att känna sig svikna och det vore ett stort samhälleligt problem.
Det sägs ibland att vi inte ska förstora problemen i onödan, inte vara alarmistiska. Nej, det vore inte bra. Men det vore ännu sämre att nalkas framtiden med skygglappar. Att låta samhällskontraktet vittra, att sätta likheten inför lagen åt sidan därför att det känns kortsiktigt bättre, kan leda till svåra samhälleliga skador framöver.
Det är inte abstraktioner. Samma dag som DN publicerar Rothsteins artikel har man ett stort reportage om läget i Ronna i Södertälje efter de stora polisinsatser och rättegångar som hållts mot gangstergäng med rötter i den syrianska invandrargruppen. Självklart finns det många orsaker till att den sortens kriminalitet bredde ut sig just där, men misstanken finns att myndigheterna såg mellan fingrarna i början, dels därför att man såg det som "naturligt" i ett område med hög arbetslöshet, dels därför att man inte ville synas punktmarkera invandrarområden. Vi ser samma tendenser i andra invandrartäta områden som råkat få gängbildningar. Polisen ska "inte lägga sig i", tycker många.
Man kan fundera på om inte Malmöpolisens underlåtenhet att stoppa den illegala ockupationen har något att göra med det rättmätiga skäll de fick för det s.k. romregistret, och den mindre rättmätiga kritiken av Reva. Man ville undvika negativa skriverier och lät därför bli att göra något. Denna gissning styrks dessvärre av Erik Nord, polischef i Göteborg, som i Göteborgstidningen 29 okt 2015 säger att "Vi behöver retirera till en likhet inför lagen", en formulering som varje anhängare av ett gott samhälle läser med fasa.
Samhällskontraktet är en grund för ett liberalt samhälle. Det måste värnas. Det kan innebära att vi inte kan göra allt gott som vi skulle vilja. Det bästa kan inte tillåtas bli det godas fiende. Sådan är världen. Samtidigt kan mycket göras för att förbättra världen. Sådan är den också.