Erik Helmerson, ledarskribent på Dagens Nyheter, skriver 8 november 2015 fyndigt om konsten att byta skjortor och argument. Dessvärre bygger det på falska argument.
Många debattörer som tidigare stod för en generös inställning [har] börjat plädera för ökad kontroll. Det gäller till exempel borgerliga ledarsidor och politiker, men också statsråd och vänsterdebattörer.
[...]
Åt denna kursändring jublar Sverigedemokrater och andra flyktingmotståndare.
[...]
Jag har oerhört svårt att förstå varför det skulle vara förkastligt att ändra sig när verkligheten gör det.
Han vill påskina att han (och DN) har bytt ståndpunkt om flyktingpolitiken därför att verkligheten har förändrat sig. Det är snarare så att den ståndpunkt Helmerson tidigare intog (eller snarare antydde, vilket är ett kapitel i sig) var orimlig redan när det begav sig, som jag (här, här och här) redan påpekat. Det som har hänt är endast att utvecklingen till slut har fått även Helmerson att inse detta.
Helmerson resonerar i två led:
För det första vill han påskina att det funnits endast två linjer i debatten om flyktingar: Dels de som är för generös flyktingpolitik, dels "Sverigedemokrater och andra flyktingmotståndare".
För det andra skriver han att de med generös inställning (och då avser han bland annat sig själv) endast har anpassat sig till omständigheterna utan att argumentationen egentligen har ändrats.
Bägge dessa påståenden är falska.
Svensk politik har länge bestått i att tillåta en generös men begränsad invandring. Det har aldrig handlat om fri invandring. Endast några fåtaliga skribenter och politiska rörelser har tagit tydlig ställning för fri invandring.
Men under senare år har en märklig glidning ägt rum. Många opinionsbildare som betraktas som liberala eller vänster har argumenterat som om man var för fri invandring, och som om det enda alternativet till SD:s politik var just en sådan antytt fri invandring. Se min tidigare kritik av Dagens Nyheters och Erik Helmersons argumentation i denna frågan (länkar ovan).
Varje diskussion om "volymer" och de praktiska följderna av invandring har således betraktats som SD-propaganda. Jag kan inte påminna mig att DN tidigare har protesterat mot den nidbilden.
Man kan betrakta Helmersons text mot bakgrunden av den stort uppslagna kampanj som DN drog igång för endast två månaders sedan, #jagdelar. Den handlar om goda liberala värden, om än i tämligen pompösa formuleringar. Men jag skrev inte under. Varför? Därför att när det publicerades så var det väldigt tydligt att udden riktades inte bara mot SD utan även mot de som då påpekade att det finns begränsningar i hur många flyktingar Sverige kan ta emot utan svåra konsekvenser.
Man kan förvisso välja att ställa sig bakom parollerna i #jagdelar, utan att det behöver innebära problem. De är ju trots allt mycket vaga, och säger inget om konkreta politiska åtgärder. Men om man gör det enbart för att undvika diskussion om besvärliga målkonflikter, då är det i bästa fall kontraproduktivt. Det kan också vara ett utslag av intellektuell feghet.
Det är därför trots allt bra att Erik Helmerson och Dagens Nyheter nu tydliggör att de insett att goda värden kräver hårt och besvärligt tänkande när de ska realiseras. Målkonflikter är en oundviklig aspekt av politiken, och ibland måste förslag föras fram och beslut fattas som ingen är nöjd med.
Det jag nu ser fram mot är att DN:s ledarredaktion lämnar de stora orden och kommer ner på jorden. Helmerson bejakar i sin artikel olika medel för att minska volymerna. Fortsätt gärna med andra konkreta frågeställningar. Hur ska bostadsbristen lösas, ett svårt problem redan före den senaste flyktingvågen? Arbeten, skolor, lärare, socialsekreterare, kostnader? Om Helmerson nu har bytt skjorta, så kanske han kan kavla upp ärmarna och ta itu med grovjobbet att formulera konkreta förslag.