Daniel Harding dirigerade Sveriges Radios Symfoniorkesters uppförande av Jörg Widmanns nykomponerade konsert för viola och Gustav Mahlers 9:e symfoni 26 november 2015. Det är svårt att formulera de rätta superlativen utan det blir fånigt. Det var helt enkelt fantastiskt bra.
Widmanns stycke var en beställning av violasolisten Antoine Tamestis, som också spelade här. Ett virtuost stycke med flera sinsemellan olika partier som ändå blev en helhet, där dovt skräckfyllda stämningar alternerade med vackra dialoger mellan violan och andra instrument. Orkestern frambringade klanger som förundrade. Trots komplexiteten var det ändå märkligt direkt. Det passade alldeles utmärkt i ett program med Gustav Mahlers 9:e symfoni, jag tyckte jag hörde referenser till Mahler i sista delen av violakonserten.
Harding har redan tidigare visat att han behärskar Mahlers musik. Så det var med höga förväntningar jag gick till kvällens framförande. Jag blev sannerligen inte besviken. Själv har jag Bruno Walters inspelning från 1962 med Columbia Symphony Orchestra som referens. Harding var på samma nivå. Han valde delvis andra tempi, och mejslade fram varje detalj utan att offra helheten. Framförandet hade en häpnadsväckande säker linje hela vägen igenom. Slutet på symfonin blev ett glasklart, varligt, allvarsamt avsked. Trots bitvis störande hostanfall i publiken blev detta en fantastisk upplevelse.
Jag har sagt det förut, men säger det igen. Har Stockholm riktigt fattat vilken kulturell dunderkombination Daniel Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester egentligen är? När Harding så småningom lämnar Stockholm kanske vi förstår vad vi hade.