Så har då ytterligare ett terrordåd ägt rum. Enligt senaste uppgiften har 49 Minst 50 människor tvingats bort från livet. Och kvar finns vi som ska försöka förstå vad som hänt. Kanske också försöka dra slutsatser.
För det första: Det här är det största enskilda angreppet mot HBTQ-folk i västvärlden under modern tid. Det är inte svårare än så. Dagens Nyheters ledarsida kommenterar det sålunda:
Men varför tog [gärningsmannen] Mateen i så fall gisslan? Om drivkraften är hat - som exempelvis i Breiviks fall - borde han väl snarare vinnlägga sig om att skjuta så många som möjligt?
Detta måste vara det enskilt mest enfaldiga jag har läst på DN:s ledarsida under många år. Omar Mateen dödar 49 minst 50 personer och skadar minst 53, och DN:s ledarskribent bluddrar som om inte tillräckligt många skjutits för att det ska räknas som hatbrott. Av någon helt obegriplig anledning virrar DN:s ledarskribent in sig i ett vridet resonemang om gisslantagande. Tja, vad sägs om önskan att skapa maximalt med skräck som förklaring till det?
I samma artikel ifrågasätter DN:s ledarskribent ifall målet var utvalt: "...om nu klubben var utvald för sin homosexuella publik...". Det är intressant. Skulle samme ledarskribent ha betvivlat den antisemitiska innebörden i ett angrepp på en synagoga? Jag betvivlar det. Jag noterar att denna ledarartikeln inte finns på nätet när jag kollar nu den 13 juni 2016 kl 20:10. Kanske har DN:s ledarredaktion insett vilken goja de har publicerat i papperstidningen. Tillägg 2016-06-18: Numera finns artikeln tillgänglig.
Det finns fler som inte vill prata om vad som hänt. På Sky News intervjuades den brittiske debattören och socialisten Owen Jones av Mark Longhurst, och bredvid satt Julia Hartley-Brewer. Dessa två hävdade tydligen att det handlade om en attack mot det öppna samhället i största allmänhet. När Jones försöker påpeka att det helt uppenbart handlar om en homofob attack, då överröstar Longhurst och Hartley-Brewer honom med en häpnadsväckande föreläsning, varvid Jones gör det enda rätta och lämnar studion.
En något mer genomtänkt kommentar står Johan Hilton för i DN Kultur 13 juni 2016. Men även han har svårt att hamna rätt. Börja med rubriken: "Hatet finns överallt där det finns människor". Därmed sägs att allt är lika illa överallt. Vilket är falskt. Och vad värre är: Det är en syn som gör att alla eventuella framsteg för homosexuellas rättigheter till en chimär, en omöjlig kamp mot "strukturer" som tydligen aldrig kan ändras.
Hilton försöker vara balanserad, och lyckas någorlunda väl. Han faller dock i trianguleringens fälla: 1) Islamister hatar bögar och dödar oss. 2) Donald Trump är mot islamister, men han är ett hycklande äckel. 3) Alltså måste vi hitta en annan position. Vilket är en falsk slutledning. Vad Trump tycker har inte ett smack att göra med hur vi ska se på islamism. Ska det vara så svårt?
Hilton har ett resonemang som utgör en bra början:
Visst finns det religiösa drag i det våld och de trakasserier som drabbar hbtq-personer. Men det är inte en muslimsk grupp som regelmässigt trakasserar begravningsgäster världen över med plakat som ”God hates fags” och ”Fags die, God laughs”. Det är en baptistkyrka i USA. Det var inte en muslimsk politiker som sade att det ”borde vara skottpengar” på transpersoner. Det var en kristdemokratisk. Och det var inte en imam som skickade ut en predikan om att Gud drar naturkatastrofer över länder som tillåter homosexualitet, det var en mild pingstpastor på Öland.
Men dessvärre avslutar Hilton på följande sätt:
Våldet som drabbar bögar, flator och transpersoner är strukturellt och oändligt komplext, inte bara religiöst. Det finns överallt där det finns människor och det är det som vi borde diskutera på allvar i kölvattnet av Orlando.
Detta är ett hopplöshetens resonemang. Om våldet är "strukturellt" (oj, vad jag börjar hata den floskeln!) och "oändligt komplext", vad kan man då göra? Skulle en diskussion, även om den vore allvarlig, råda bot på det?
Nej, Hilton borde ta sin egen analys tidigare i artikeln på allvar. Religionen i dess olika former står för den absoluta merparten av våldet och fördomarna mot HBTQ. Så har det varit länge. Receptet mot det är inte diskussion, utan konfrontation och kamp. Varje strid för homosexuella rättigheter har inneburit strid mot religionen, i väst självklart kristendomen och dess olika sekter. Varje steg som leder till mindre inflytande för religion öppnar möjligheterna för större rättigheter för HBTQ-folk. Det är den kampen, och endast den, som har gjort det möjligt för åtminstone vissa kristna idag att fjärma sig från Bibelns entydiga budskap om böghat.
Bara genom hård konfrontation kan något liknande ske med islam. Den som tror muslimer kan fås till att resonera moraliskt genom en allmänt medgörlig inställning tror fel. Det fungerade inte med kristendomen. Av vilken anledning skulle det fungera med islam?
Endast med hård religionskritik är det möjligt att nå den "mellanmjölks-islam" som Jonas Gardell talade om i en intervju i Expressen 8 juni 2016. En allmänt förlåtande eller bortförklarande attityd är ett recept för att stärka de islamister som påstår att Västvärlden är svag och moraliskt degenererad. Endast genom ett kraftfullt försvar för demokrati och mänskliga rättigheter kan vi visa att vi faktiskt tror på det vi säger, och att den moralen är starkare än de bronsåldersskrönor som de abrahamitiska religionernas skrifter ger uttryck för.
Islam måste konfronteras med sina demoner för att de ska kunna drivas ut.