Debatten om godhet fortsätter. Ann Heberlein skriver om den banala godheten 17 dec 2016 på sajten Ledarsidorna. Olika kristna kyrkor har gått samman i det så kallade Juluppropet, där man vänder sig mot "teknifiering, empatilöshet och avhumanisering". Annika Hamrud försvarar godheten i ett inlägg på SVT Nyheter Opinion 14 dec 2016:
[Heberlein] tvekar inte en sekund. Vår gåva är ett köp av tjänsten ”känn-dig-god”.
Smaka på det. Det är ett vidrigt sätt att beskriva det som är kittet i vårt samhälle: omtanken, anständigheten, godheten.
Det är inte lätt att veta hur man ska göra. Men det är alltid anständigt att hjälpa andra.
De ömsesidiga fräna beskyllningarna står som en giftig dimma över hela diskussionen. Jag har redan redan kommenterat debatten. Men jag hade en känsla av att det var någon viktig aspekt som jag inte hade lyckats fånga.
Jag tror jag har kommit på vad jag tidigare har missat: Inget av de tidigare inläggen tydliggör den helt avgörande skillnaden mellan personlig och politisk godhet. Vare sig Lernfelt, Heberlein eller någon annan debattör tycks ha gjort den distinktionen.
Varför är skillnaden avgörande? Borde inte politik vägledas av samma moral som personligt handlande? Johannes Lindvall skriver 10 dec 2016 i Sydsvenskan om politikens etik där han använder Max Webers term "ansvarsetik". Politiken kan inte bara handla om att vilja goda saker, den måste också ta hänsyn till att det finns förhållanden i verkligheten som gör det omöjligt att uppfylla alla goda saker samtidigt. Då måste man resonera om följderna av en viss politik och ta ansvar för det. Målkonflikter finns och måste erkännas. Val måste göras. Det är ansvarsetik.
Detta skiljer sig från det Weber kallar "sinnelagsetik", alltså att vilja gott. I den finns inget absolut krav på att man gjort en fullständig analys av vad en god handling i slutändan leder till. Det är avsikten som är avgörande.
Detta är en fundamental poäng. För en personliga handling kan sinnelagsetiken ofta vara adekvat. Ska jag alls skänka en hundring till något välgörande ändamål? Eller ska jag köpa några chokladkakor istället? Den valsituationen kräver inte en total konsekvensanalys, den är enkel och i någon mening trivial. Det är orimligt att begära en utredning varje gång en person funderar över att skänka en peng till ett gott ändamål.
Men det är annorlunda om vi ska nalkas stora samhälleliga problemen som fattigdom, krig, konflikter, ojämlikhet och brist på välfärd. Då kan inte sinnelagsetik vara styrande. Avsikten räcker inte. Det handlar om så mycket, så genomgripande konsekvenser, att det faktiska resultatet måste fälla avgörandet. Samhället kan inte styras eller reformeras enbart med goda avsikter. Den goda avsikten måste finnas där, men politiska reformer utan konsekvensanalys vore orimliga.
Den senaste tidens diskussion har blandat samman den personliga och den politiska godheten. En del av den oförståelse som präglat grälet mellan exempelvis Lernfelt och Heberlein kommer ur denna förvirring. Båda debattörerna har använt exempel som handlar om personlig etik när de velat göra politiska poänger. Det har lett till att de verkliga politiska knäckfrågorna kommit bort.
Anna Dahlberg skriver på Expressens ledarsida 18 december 2016 om diskussionen, och där är det tydligt att det handlar om den politiska etiken, även om hon tyvärr inte helt explicit skiljer den från den personliga etiken. Men jag tror att hon skulle hålla med om mitt resonemang.
Hennes slutsatser om kraven på en rimlig politik är helt riktiga:
Ingen förväntar sig att en engagerad kulturpersonlighet ska ge svaren på hur heliga principer ska kunna förverkligas. Men av politiker och ledarskribenter har man faktiskt rätt att förvänta sig ett ansvar för helheten.
[...]
En moralisk hållning som flyr alla svåra målkonflikter är snarare feg än principfast. Då kostar godheten ingenting. Det är allt-åt-alla-linjen där man skjuter över ansvaret på någon annan som man sedan kan fördöma.
Jag vill utmana de som vill se en annorlunda flyktingpolitik än dagens att resonera om de faktiska följderna av de tänkta alternativen. Det är ingen retorisk fråga. Om man redovisar en annan inställning, där man tydligt tar ansvar för sannolika följder, då kan man sedan föra en diskussion som kanske leder vidare. Kanske vi stannar i att vi har olika värderingar. Kanske handlar det om olika syn på hur samhället fungerar. Men så länge det handlar om ett förenklat personligt och icke-politiskt gräl om godhet-mot-ondska så kortsluts varje sådan diskussion.
Det handlar alltså om politik, inte om personliga egenskaper. Är vi kapabla att föra en politisk diskussion? Om hur samhället ska fungera? Hur värderingar ska kunna realiseras, och inte bara proklameras?