Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria vid KTH, har skrivit boken Antropocen. En essä om människans tidsålder. Den är en besvikelse. Titeln är vilseledande. Boken har inte fokus på antropocen som fenomen, utan snarare på idéhistorien för begreppet antropocen, vilket är något annat. Idéhistoria kan förvisso vara mycket intressant, men det är inte vad som förutskickas i de marknadsförande texterna på bokens omslag.
Antropocen betecknar hur människan har blivit en global geologisk kraft genom sin påverkan på miljö, klimat och ekologi. Påverkan har blivit så stor att det är tveksamt ifall det egentligen finns någon natur kvar. Sörlin diskuterar dessa begrepp med utgångspunkt från olika tänkare genom tiderna. Det är begreppsanalysen och historien om tänkandet som Sörlin tycks vara mest intresserad av. Själva de fenomen som utgör grunden antropocen diskuteras visserligen också ibland, men då främst som bakgrund till begreppshistorien.
Ibland är det intressant, som redogörelsen för Georges-Louis Leclerc, Comte de Buffon (oftast kallad Buffon, kort och gott), fransk 1700-talstänkare, ofta omnämnd som naturfilosof. Dennes tänkande kring naturens historia var banbrytande på sin tid och har via andra tänkare och forskare påverkat vår syn idag. Även andra tänkare diskuteras så att man blir nyfiken på deras tankevärld.
En återkommande fråga i boken är hur antropocen skall definieras i geologiska termer. Frågan är vilka fysiska, kemiska och/eller geologiska kriterier man ska använda för att definiera en geologisk tidsperiod. Det intressanta är att identifiera vilka typer av fysisk påverkan människan faktiskt har och vilka spår det lämnar. För en samhällsdiskussion är det inte så viktigt hur den geologiska vetenskapen tekniskt väljer att definiera begreppet. Här önskar man att Sörlin kunde ha styrt upp texten så att frågan avhandlats i ett enda kapitel. Tyvärr tar upp han upp den igen och igen, utan att man blir speciellt mycket klokare.
Man kan kanske ursäkta textens rörighet med att den är en essä, alltså ett försök. Men jag tror det finns ett annat, djupare problem. Jag tycker jag känner igen det här upplägget från andra texter i samhällsdebatten: Man väljer att diskutera om och kring frågan, snarare än frågan själv. Det är mycket prat om eurocentrism, nyliberalt tänkande och priviligierade synsätt, floskler vi känner igen från den för tillfället hippa postkoloniala diskursen. Det blir helt enkelt litet för mycket meta-diskussion. Sörlins egna åsikter och argument redovisas indirekt, litet undanglidande och inlindat.
Om nu Sörlin har några egna åsikter och argument? Som sagt, i en essä kan man kanske diskutera utan att landa i hårda ställningstaganden. Men det förhindrar väl inte att man försöker resonera stringent? Där fallerar texten litet för ofta. Sörlin skriver om eurocentrismen i debatten, men ändå påstår han på ett ställe att "Kina håller på att bli den yttersta antropocenmakten". På ett ställe använder han närmast misantropa tongångar:
Man tror att ny teknik, mer entreprenörskap och ännu fler ekonomiska incitament ska rädda oss. Som om vi kunde hålla oss inom "planetens gränser" genom att överlåta åt den goda mänskliga kreativiteten, kompletterad av några små rester av politik, att söka "lösningar".
På nästa sida skriver han:
Låt oss inte glömma de enorma framsteg som skett: allmän skolgång, demokratins segertåg, folkhälsans förbättring, den feministiska revolutionen, toleransen, välståndet, rättsstaten.
Sörlin uppvisar här en blind fläck som han delar med många andra intellektuella idag. De framsteg han hyllar bygger nämligen på just det entreprenörskap, kreativitet och "lösningar" (notera de föraktfulla citattecknen!) som han fnyser åt. Denna oförmåga att se kopplingen mellan det goda och förutsättningarna för det goda är en utbredd sjuka i dagens debatt. Det finns i politik och samhällsdebatt en tendens att betrakta de goda tingen som något som man bara kan besluta om. Så, nu är vi för allt för alla, saken är klar! Men det hårda arbete som krävs för att få saker att fungera, att förändra system och uppfinna nya, fungerande lösningar, det betraktas som smått vulgära teknikaliteter.
Den främsta förlåtande aspekten av Sörlins bok är redogörelsen för en rad olika tänkare, som kan ge läsaren tips om var hen kan finna bättre diskussioner om vad antropocen innebär och vad som kan och bör göras. Texten är som helhet ofokuserad och som läsare ställer man sig frågan litet för ofta: Vad handlar egentligen detta resonemanget om?