Fenomenet mänskligt samarbete betraktas nästan alltid som något odelat positivt. Samarbete sägs visa att vi är goda och att vi inte är fundamentala egoister. Människor vill samarbeta. Gör vissa människor inte det så är något fel, kanske på dom, eller förmodligen på samhället.
Denna syn på samarbete är förhärskande i debatten. Begreppet samarbete har en skimrande gloria av allmänt positiva associationer. Den glorian är ett problem, eftersom den skymmer det faktum att samarbete bygger på vissa förutsättningar som är ganska bistra.
Frilansskribenten Eva-Lotta Hultén publicerade en artikel som diskuterar samarbete i DN Kultur 11 januari 2018. Den är ett exempel på det okritiskt positiva synsättet på samarbete. Hon skriver om en bok av George Monbiot, som jag inte har läst och därför inte kan kommentera. Däremot refererar hon till ett par andra författare som jag känner till mer om. Det är där som bristen i hennes resonemang blir tydlig.
Hultén refererar till Michael Tomasello, forskare i psykologi och evolution. Hon skriver om Tomasellos undersökningar som empiriskt visar att barn redan så tidigt som vid ett års ålder har en naturlig impuls att hjälpa andra människor. Hennes slutsats:
Tomasello anser att de former av samarbete som små barn uppvisar är representativa för människans tidigaste tillvaro; ingen av våra samarbetsförmågor hade uppstått om vi varit inriktade på att tävla med varandra om mat. De tyder snarare på att vi tidigt utvecklat tolerans för och tillit till varandra, när det kommer till vårt uppehälle.
Slutsatsen är så ofullständig att den är missvisande. Det är som om konkurrens och tävlan inte existerade i människans tidiga tillvaro. Så här skriver Tomasello själv i en sammanfattning i boken Why We Cooperate:
[...] from around their first birthdays - when they first begin to walk and talk and become truly cultural beings - human children are already cooperative and helpful in many, though obviously not all, situations. And they do not learn this from adults; it comes naturally [...]. But later in ontogeny, children's relatively indiscriminate cooperativeness becomes mediated by such influences as their judgments of likely reciprocity and their concern for how others in the group judge them, which were instrumental in the evolution of humans' natural cooperativeness in the first place. And they begin to internalize many culturally specific social norms for how we do things, how one ought to do things if one is to be a member of this group.
Från allmän hjälpsamhet utvecklar barnet snabbt en mer selektiv hjälpsamhet som är en funktion av ömsesidighet och kulturella sammanhang. Äldre barn och människor hjälper andra om dessa har återgäldat hjälpen, eller kan förväntas göra det. Återgäldandet behöver inte ske direkt, det kan räcka med att personerna t.ex. tillhör samma kulturella grupp. Inom en sådan grupp kan normer utvecklas som exempelvis innebär att ens anseende skadas om man inte hjälper varandra under vissa omständigheter.
Att mänskligt samarbete alltså inte är villkorslöst är inte något som Hultén tar upp. Det brukar inte heller nämnas i de allmänna lovorden till samarbete som sådant. Detta är ett problem. En diskussion om samarbete som inte tar hänsyn till dessa fundamentala begränsningar blir lätt helt verklighetsfrämmande.
Hultén refererar som hastigast till Elinor Ostrom som granskat hur människor kan samarbeta kring en gemensam resurs. Ostroms teori om allmänningen, alltså en resurs som inte ägs av någon individ utan förvaltas av ett kollektiv, anses ha löst det problem som allmänningen är för den strikt rationella ekonomin. Allmänningen är ur rent individuell synvinkel en omöjlighet. Varje individ tjänar ju kortsiktigt på att utnyttja den maximalt. Dess öde är att köras i botten när alla var och en för sig roffar åt sig vad de kan. Ändå kan allmänningar fungera. Hur går det till? Jag har diskuterat hennes slutsatser tidigare, men man kan sammanfatta det så att det krävs kulturella normer som de berörda individerna godkänner, efterlever och upprätthåller. Så även här finns en förutsättning: hård social kontroll krävs för att allmänningen skall fungera.
Varje resonemang om samarbete som fenomen måste bygga på insikten att samarbete har vissa hårda förutsättningar: Det krävs ömsesidighet, direkt eller indirekt, vilket bland annat betyder att fripassagerare ("free riders") inte kan accepteras. Detta är en grundbult: Ett samarbete som godtar att vissa systematiskt slinker undan sina skyldigheter är i längden dödsdömt. Det måste finnas mekanismer som håller snålskjutsåkarna på mattan.
I människans fall handlar det framför allt om kulturella regler som bygger på vårt behov av anseende och på en känsla för moral. Att vara en fripassagerare är, och måste vara, något skamligt i det sociala sammanhang som människan lever i. Parasitism kan inte accepteras. Det måste vara skuldbelagt. Det är en bister förutsättning för mänskligt samarbete som fenomen.
Det finns undersökningar som visar att människor är villiga att bestraffa parasitism eller orättvisa även om det innebär att de själva personligen förlorar på det. Ur rent individuellt ekonomiskt rationell synvinkel är detta ett mycket konstigt fenomen. Varför skulle jag acceptera att lida personlig skada genom att bestraffa en smitare som inte begått något brott mot mig personligen?
Men det är inte konstigt om man ser det som ett exempel på att människans samarbetsförmåga bygger på nödvändigheten att förhindra parasitism. En grupp där alla människor helt egoistiskt drar sig för att bestraffa parasitism kan i längden inte samarbeta. Ur evolutionär synvinkel kan inte samarbete i en grupp överleva utan att parasiter straffas. Exakt hur denna gruppmekanism har utvecklats hos människan är en mycket intressant fråga.
Det finns många intressanta spår att följa som utgår från denna insikt om samarbetets förutsättningar. En av dem är frågan om hur samarbeten kan fungera i större sociala sammanhang där människor interagerar med så många människor att de inte längre känner varandra personligen, och där parasitism kan frodas bakom anonymitetens skydd. Som exempelvis i en stad. Hur upprätthålls normerna om samarbete där?
Förmågan till samarbete är en av människans främsta kännetecken. Det duger inte att bara betrakta dess trevliga aspekter. Ska vi förstå hur människan och samhället fungerar så måste vi klara av att se hur de positiva aspekterna förhåller sig till företeelser som vi vanligen inte tycker är så trevliga. Som till exempel hur vi bestraffar parasitism och fripassagerare, och upprätthåller normer om ömsesidighet.